In broken English > Blowing in the wind. FARSAN OCH MORSAN var glada hobbymusiker. Han spelade cello, fiol och gitarr och hon piano. Vad som saknades var en blåsare och han dök upp från ingenstans när jag fick en tonett på min 10-årsdag. En tonett var en slags plastflöjt, som var lätt att få ton i och spela på, sa dom vuxna. Via den fick jag min första kontakt med den improviserade musiken, jag kunde sitta länge och med motsträviga fingrar försöka ta ut låtar som var aktuella på den tiden. "Vad tar du för valpen där i fönstret", "Högt uppe på berget finns ingen polis" och andra storschlagers. Och på det sättet upptäckte jag också att det inte var så svårt att göra egna melodier, i princip blev det ju en ny melodi varje gång jag spelade fel på någon som redan fanns. Pappa, mamma och farfar jammar Mozart på 40-talet. Men egentligen var jag ju mera intresserad av att kicka boll, hoppa längd och springa tävling runt kvarteret, så det blev väl inte så där helt med musiken, inte förrän jag några år senare gick över till trumpet. Det hände när jag fick höra "Melancholy blues" med Louis Armstrong's Hot Seven. Jag hade fått låna skivan av en granne och jag körde den gång på gång på familjens radiogrammofon, samtidigt som jag försökte imitera Armstrong på min farfars gamla signaltrumpet, som farsan hade hängande på väggen. Farfar som hade varit musikfanjunkare och komponerat "Skånska Dragonernas Paradmarch", log uppmuntrande från sin himmel, medan farsan ställde sig mera tveksam. Kanske var det denna tveksamhet som fick mig att tänka om till ett något mindre högljutt blåsinstrument när jazzspelandet började pocka på allvar. Det var ju nu man började gå på skoldans och där var redan Wild Cats, Syncopation, Landala Red Hot Stompers, Dixie Six och allt vad dom hette, i full gång med jazzspelandet. DET BLEV KLARINETT. Min första tjatade jag mig till vid konfirmationen när jag var femton. Jag fick några lektioner av en italienare som spelat klarinett i Mussolinis paradorkester, och sen blev det snart fart på karriären. Efter tre veckor spelade jag i mitt första jazzband, vi var Jan Steneby, trumpet, Leif Ossner, banjo och jag själv på klarinett. Och några månader därefter gjorde vi vår första skiva i Waideles lilla trånga inspelningsstudio. Hepp! "All of me" på ena sidan och "Down by the riverside" på den andra. Fast då var vi redan inne på vår andra trumpetare, Pär Törnblom hade kommit med istället för Jan Steneby. Jag har kvar skivan, som går att spela om man har en grammofon för 78-varvare. Idag tycker man inte det låter något vidare, men på den tiden var vi stolta som tuppar. Farfar Alfred Collin, musikfanjunkare. "All of me" kunde vi bara sista halvan på och den spelade vi envist gång på gång på gång. På "Down by the riverside" är banjon så ostämd att det är svårt att urskilja några ackord över huvud taget. Klarinettsolona ska vi inte tala om. Mycket berodde förstås på att vi ännu inte kände till något om harmonier och antal takter. Därför improviserade vi blåsare lite som vi ville och banjoisten försökte följa så gott han förmådde med dom 4-5 ackord han kunde. Vi hade ju bara haft instrumenten i några månader. Vi lärde oss naturligtvis sen undan för undan att spela efter harmonier, men detta var ju långt före alla Kommunala musikskolor och annat, så man fick lära sig själv. Jag läste sedan en korrespondenskurs i elementär harmonilära i tio brev, som jag fortfarande har i bokhyllan. En viss nytta hade vi också av Sture Westlund, den duktige och några år äldre trombonisten i Dixie Six, som vid några tillfällen förbarmade sig över oss juniorer och avslöjade lite av sina hemligheter. Poseidon Square Five Plus One 1957: Pär Törnblom, trumpet, Lasse Collin, klarinett, Anders Svensson, banjo, Hans "Kinken" Kindgren, piano, Gunnar Ahlqvist, trummor, Håkan Jakobsson, trombon.* NÅGOT ÅR SENARE startade vi Poseidon Square Five Plus One, namnet lätt inspirerat av Firehouse Five Plus Two, Disney studios jazzband. Pär "Pära" Törnblom spelade trumpet och var orkesterledare, sen har jag tyvärr glömt namnen på dom andra i bandet. "Kinkas" har jag för mig att pianisten kallades, och Gunnar tror jag trummisen hette. Känner du igen någon av de andra på fotot här ovan, berätta gärna för mig.* Ibland vickade Kent Wallin vid trummorna och kunde inte han så satt gärna den sedermera ännu mera berömde Karl-Axel Källner in. Han spelade senare i många år med Charlie Norman. Ordinarie banjoist var länge Leif Ossner, som liksom jag och Kent Wallin bodde i Sävedalen. Efter några repetitioner i en av killarnas källare var vi mogna att starta jazzklubb, inspirerade av bl.a. Hippo som höll igång i Stora Katrinelund på torsdagar, om jag minns rätt, och Society som höll till uppe på vinden i Majornas ungdomsgård. Jazzgossarna solar sig i popularitetens glans: Leif Ossner, banjo, bakom honom Håkan, Pära och Gunnar, till höger hänger Kinken på mina axlar.* Vi gick upp och knackade på dörren till Villa Odinslund, den stora vita herrgården som idag ligger på "andra sidan motorvägen" i branten bakom Gårda upp mot Örgryte ganska nära Örgryte gamla kyrka. Ut tittade en vänlig man som sa att visst fick vi hyra den en gång i veckan, bara vi ordnade så att gästerna hade medlemskort och inte slog sönder något. SÅ STARTADE POSEIDON Jazzclub. Jag tror vi höll igång på söndagskvällar. Det var på den tiden det samlades hundratals tonåringar, "siskor" med duffel, lång halsduk och tjocka rågummiskor, på Götaplatsen varje kväll och alla gillade jazz och när det var söndag drog man iväg till Poseidon Jazzclub i Odinslund och lyssnade på Poseidon Square Five Plus One. Och dansade och levde rövare, så att vi för att hålla löftet till den vänliga uthyraren, var tvugna att anställa kraftfulla vakter (med knogjärn), som höll ordning på det hela. En toppenkväll hade vi 350 pers och med tanke på att vi max fick ta in 125 så kan man ju förstå att stämningen var hög. Poseidon Square Five Plus One i sin glans dagar: Håkan, Pära, Lasse, Gunnar, Anders och Kinken.* Med den förstärkning av ekonomin som spelningarna på jazzklubben gav, vågade jag mig på att köpa en saxofon på avbetalning på Waidele. En tenor, som jag efter några månader bytte till en alt, eftersom jag fick ont i ryggen av den tunga tenoren. Alten är samma som jag fortfarande tutar i ibland, en Kohlert, som väl inte tillhörde de bättre märkena på den tiden, men som numera har den rätta mängden metall för att ha ett rejält vintagesound. Det ekonomiska uppsvinget bidrog också till att ge luft under vingarna på annat sätt. I den unga spirande kärlekens tecken bokade min tjej och jag in oss på en resa till Paris med Ungdomens Resebyrå. Att med propellerflyg resa till Frankrike på den tiden var något helt annat än dagens badutflykter till andra sidan jorden. Att våra föräldrar släppte iväg oss två nyförälskade tonåringar kan man ju fundera över, men antagligen begrep dom inte bättre. Men för att hålla oss till jazzen. I Paris på 50-talet höll större delen av den amerikanska jazzeliten till. Första kvällen letade vi oss fram till det legendariska Blue Note och lyssnade på nya unga trumpetfenomenet Chet Baker kompad på trummor av den minst lika berömde Kenny Clarke. Sofistikerat sippade vi på några av vårt livs första romochcoladrinkar, rökte tjocka svarta Guillois-cigaretter och spisade det senaste nya. NÅGRA KVÄLLAR SENARE var det dags för Mezz Mezzrow, vars reeferrykande memoarer "Dans till svart pipa" jag då nyligen hade läst. Han spelade på en liten klubb två trappor ner i en källare i de s.k. latinkvarteren, som jag mest minns för att man för att komma ner dit där musiken spelades först passerade en medeltida tortyrkammare komplett med sträckbänk, strypbräda och andra kul grejor. Min klarinettidol vid den här tiden var egentligen Albert Nicholas, som också fanns i Paris, men som vi inte lyckades spåra. (Hörde honom på Don Pedro i Göteborg några år senare.) Intresset för Mezz Mezzrow var nog mest litterärt, hans klarinettspel ansågs ganska begränsat av de initierade. Antagligen berodde det på att dom inte hade hört honom i levande livet, för den gången i Paris var han sannerligen inte begränsad. Det han och trumpetaren Bill Coleman svängde ihop där nere i den underjordiska klubben gav mig inspiration som räcker än idag. På begäran spelade de dessutom "Royal Garden blues" för oss, samt nedtecknade vänligen sina autografer på baksidan av entrébiljetten i pausen när dom stod och rökte något sötaktigt i tortyrkammaren. Cool Collin vid Seine. Poseidon Jazzclub höll väl igång i något år. Vi spelade bättre och bättre och blev ganska populära, men efterhand blev det bråkigt i bandet. Nånstans har jag gjort en teckning som beskriver den anarkistiska situationen. Bandet upplöstes och jazzklubben slog igen. Ett tag efteråt ryktades det att orkesterledaren skulle ha köpt en moped för pengarna som bandet hade haft innestående i jazzklubben och som han hade haft hand om. Sen dess har jag aldrig riktigt litat på orkesterledare, även om det eventuella brottet ju numera är preskriberat många gånger om. Mammie's Buddies repar 1958. Klas Markensten, kornett, Peter Markensten, piano, Göran Rahm, gitarr, Heinz Guth, klarinett, LC, altsax, ?, trombon. Antagligen tog basisten Aga Karlsson bilden. JAG HADE DÅ börjat spela med bröderna Markensten, som hade slutat i Society Jazz Band där dom spelat tillsammans med bl.a. Pider Åvall på trombon och Clas Vogel på klarinett. Klas Markensten spelade kornett och Peter Markensten spelade kraftfullt "stride"-piano, dvs hans långfingrade vänsterhand flög på ett imponerande sätt fram och tillbaka över bastangenterna. På en av stans första elgitarrer i dom här sammanhangen hade vi Göran Rahm vars kompis Ingvar "Aga" Karlsson (numera heter han Betz i efternamn) spelade bas, Heinz "Plippaplippa" Guth spelade klarinett, själv spelade jag mest altsax, sedan hade vi också en kille på trombon vars namn fallit i glömska, liksom vem som spelade trummor. Vi övade i Högsbo Ungdomsgård och hemma hos bröderna i Änggården och ställde upp i jazztävling på Burgårdens Samskola under namnet Mammie's Buddies. Ingmar Glanzelius och Sonya Hedenbratt satt i juryn och vi fick spela två låtar, den ena var ett bluesriff som vi själva snickrat ihop och den andra kommer jag inte ihåg. Mammie's Buddies finslipar inför jazztävlingen på Burgården. Vad jag däremot minns är att vårt framförande starkt försenades av att dom som spelade före oss, Bert "Yoga" Jonsson på sopransax med kompande pianist (tror det var den senare från tv kände ragtimevirtuosen Peter Lundberg), aldrig riktigt lyckades få slut på sin "Sheik of Araby". Dom spelade intensivt som bara katten och när det började bli läge att sluta tittade dom på varandra för att komma överens, men fick ingen ordning på det och måste fortsätta spela chorus efter chorus efter chorus till publikens stora förtjusning. Efteråt var det jam på en klubb som senare skulle bli Artdur nere vid Pustervik. och Ingmar Glanzelius, som då alldeles nyss avbrutit sin karriär som altsaxstjärna, tittade längtansfullt på min sax, ungefär som en alkoholist med abstinens. Men han avhöll sig. Lasse Collin (2002) Fortsättning följer eventuellt om Sture Westlund som vandrande harmonilärare, Siggelins kvintett och showande med halmhatt och cykelpump, hur vi blev utspelade av 75-årig munspelande dam på Länkarna, hur vi gick med i Musikerförbundet och förbjöds att spela med Arne Domnerus, spelning på världens fullaste kräftskiva, jam med Jörgen Zetterqvist i kåken och inhopp i Landala Red Hot Stompers, gitarr och egna visor på en soptipp, jam på Carnegie sockerbruk... * Jodå, trummisen i Poseidon Square Five Plus One hette verkligen Gunnar. I september 2009 fick jag ett mail från Gunnar Ahlqvist, där han berättade att han var den efterlyste batteristen och dessutom mindes vad alla killarna i bandet hette. Inte illa efter 52 år. Dessa omistliga jazzhistoriska fakta finns nu nedtecknade under bandbilderna här ovan. Gunnar bor sedan länge i Beddingestrand i Skåne, är 66 år ung och spelar trummor i diverse band. På den tiden det begav sig i Poseidon Square var han 14 år gammal, själv var jag 16... Vill du kolla vilka band jag varit med i genom tiderna och kanske lyssna på några gamla inspelningar klicka här! This page is a part of www.lassecollin.se with Jazz Pirates / C-jam / Jazz files / Free jazz / Collin ads / Me