Torskögat
skulle vara knäpptyst. Mormor tålde inte ljuset heller, så hon låg till sängs i det stora
sovrummet på andra våningen, bakom nedrullade gardiner. Alla gick på tå och var man ute i
trädgården, sneglade man då och då upp mot det mörka fönstret för att se om nånting hade rört
sig. Ingen kunde släppa tanken på mormor som låg där i mörkret och ruvade. På det sättet
levde alla med i hennes sjukdom och lät sig åtminstone i viss mån tyraniseras av den. Det var
den som bestämde rytmen och livsstilen och man visste aldrig när den kunde bryta ut eller hur
länge anfallen skulle vara.
Morfar kallade sig disponent och var borta större delen av dagen. Han hade börjat som
resande i tyger och herr- och damkläder, med tiden hade han jobbat sig upp till en mera
avancerad ställning i det för sin tid och för sin stad, storartade beklädnadshuset. Morfar var
liten och rund och röd, älskade god mat och inte minst dryck, mormor var lång, smal och blek,
hade fått åtta barn varav sju hade överlevt födelsen och nu var vuxna och utflyttade från
hemmet. Kanske var huvudvärken ett resultat av det myckna barnafödandet, nånting som
brustit under krystvärkarnas krafttag och den tribut hon måst betala för morfars lidelser och hennes eget uppfyllande av de äktenskapliga plikterna. Nu kunde ingen längre tro
att de hade något samliv. Denna långa bräckliga människa, med sina stora ögon och sin nervösa
rörelse upp mot högra tinningen, naturligtvis gick hon ständigt och oroade sig för nästa anfall.
Och lika naturligtvis kom det som på beställning.
Allt emellanåt drev emellertid plikterna på henne. Med morfar som initiativtagare ordnades
stora bjudningar där stans grandezza samlades. Då fejades det och man lagade mat i dagar
innan en sån tilldragelse. Mormor anförde köksstyrkorna, som förutom det anställda tjockmagade
godmodiga hembiträdet, vid sådana här tillfällen också bestod av ett antal inhyrda damer i
svarta klänningar med vitt förkläde på magen. Oftast var bjudningarna s.k. herrmiddagar, där
morfars affärsbekanta samlades för att förtära en god bit mat och sen dricka grogg och prata
affärer till fram på morgonkulan. På morgonen låg cigarröken tät som dimman över Lützens
slagfält och ännu mera kvävande, man fick snabbt dra tillbaka huvudet från dörrspringan,
ögonen tårades och man förstod att natten varit god. Inte minst för morfars affärer.
Även mormor deltog naturligtvis vid dessa herrmiddagar, utan värdinna ingen riktig fest. Att
hon sedan taktfullt drog sig tillbaka när herrarna började tala livets allvar, cognacen stod hög i
glasen och man lutade sig bekvämt tillbaka i länstolarna och spände ut några hål i livremmen
över den uppsvällda magen, det var bara som det skulle vara. Mäns tal var i långs stycken inte
avsett för ömtåliga kvinnoöron. Däremot var det ju bara på sin plats att hon var närvarande
under själva måltiden, så att man personligen fick tillfälle att tacka henne för all den goda
maten, som hon förstått att laga så väl. Tacktalen kunde bli både många och långa.
Trots dom här påfrestningarna på mormors klena fysik, kan jag inte minnas något klart
samband mellan de här tillställningarna och mormors huvudvärk. Troligen låg dom utlösande
faktorerna på ett annat och djupare plan.
Vad jag kan minnas såg man egentligen sällan mormor och morfar tillsammans, var och en
verkade ha sin egen bana, helt kort kunde dessa sammanfalla i några meningsutbyten om några
aktuella hushållsgöromål under frukosten. Morfar tronade vid huvudändan av det stora
svarta bordet med den rena vita duken och servetterna i sina silverringar, mormor vid motsatta
ändan. Mellan dem var det de flesta morgnar på senare tid fem tomma stolar på vardera sidan
av bordet. Här hade tidigare suttit de egna sju barnen samt varit plats för några av deras
fruar eller män och för barnbarnen. Alltid var det någon eller några ur den stora släkten
som var på besök.
Som en följd av morfars stora förtjusning för god mat och dryck blev han allt fetare och fick
allt större besvär med cirkulationen. Mot slutet var han nästan lika bred som han var hög
och han startade alltid varje måltid med att ta sina kärlkrampstabletter samt minst en stor
snaps, som han själv ordinerat sig genom att hänvisa till någon folklig myt som gjorde
gällande att alkohol var bra för hjärtat. Själva ätandet var sedan en ganska plågsam historia
för dem som delade måltid med honom. Dels beroende på morfars snapsande, som gjorde
honom både lite slapp i käften och därtill frossande, dels eftersom han efter hand hade tappat
alla tänderna utom en framtand, som han använde att riva och slita sönder maten med.
Antagligen hade han väl också en del kindtänder i behåll annars förstår jag inte hur han
kunde tugga maten överhuvudtaget, några köpetänder kom inte på fråga, det hade morfar tidigt
bestämt sig för. Men den här ensamma tanden kunde vara bra att ha.
Jag minns bland annat hur morfars förtjusning för torskögon manifesterade sig i att han sedan han pillat ut ögat ur den kokta torsken, doppat det i smör, med välbehag stoppade in det i munnen, rullade det fram och tillbaka, innan han öppnade munnen igen mot mig. Och där satt fiskögat uppträtt på den ensamma tanden och blängde på mig. Den gången hade han då troligen tagit fler hjärtsnapsar än vanligt, jag minns att mormor låtsades som om hon inte såg hans skämtande, och inte heller reagerade hon på hans ovanligt högljudda skratt.
Mormor åkte med jämna mellanrum in till hjärnspecialisterna på Lunds lasarett för att låta
undersöka skallen på sig, man fick aldrig reda på om dom kom till något resultat eller inte,
så det där resandet blev så vanligt att ingen längre tänkte på det. Därför kom det som en
överraskning när det en dag meddelades att mormor skulle opereras. Det vill säga, ingen sa
det rakt ut, man förstod det så småningom av olika lågmälda allvarliga samtal där
operationsteknik och möjligheter dryftades, läkarens meriter, vad det skulle vara bra för
etc.
Så hände inget på ett långt tag, mormor var som vanligt från och till med sin huvudvärk,
morfar åt, drack och var på firman och man hade nästan glömt bort det hela, när en dag
mormor gav sig iväg i taxi. Bara det var något särskilt, det förstod man. Taxiåkande var inte
särskilt vanligt.
Efter ett tag kom rapporter. I morgon är det dags, operationen har gått bra, hon mår fint, i
morgon kommer hon hem. Och huset gick i spänd förväntan. Skulle mormor vara sig lik, det
var trolldom, mystik och otrolighet i luften. Ryktet om operationstekniken hade gått före
henne. Man hade borrat ett stort hål i pannans ena sida på henne, där hade man sen kapat av
de nerver som man förmodade förorsakade det onda. Nerverna var samtidigt dom som gav
känsel åt högra ansiktshalvan, så nu hade mormor ingen kontroll över halva ansiktet. Hur
skulle det se ut, undrade man. Tanken var fascinerande. Att inte känna om man blev slagen på
kinden, eller klappad heller.
Så kom mormor, blekare än nånsin, med ett stort bandage om huvudet. Hon rörde sig
försiktigt, knep ihop läpparna, var tyst och tankfull. Och första gången hon kom ner och åt
frukost igen med oss vid det stora svarta bordet, såg jag hur en stor smula från smörgåsen
satt fast i hennes högra mungipa genom nästan hela måltiden utan att hon märkte det. Då i
början var det ingen som kom sig för att säga till henne att torka sig om munnen, det var först längre fram när både mormor och vi andra hade vant oss.
Men huvudvärken försvann, mormor behövde inte längre gå och lägga sig bakom mörka
gardiner mitt på dan, och det var ju huvudsaken.
Morfar han rumlade på som vanligt. Jag kan se hans uppsvällda ansikte framför mig, med den
där enda tanden, hans runda jättestora mage och nertill ett par förhållandevis otroligt smala
ben, alltsammans draperat i den vita nattskjorta han hade för vana att krypa till sängs i.
Firman han jobbat närmare femtio år för gick sedan plötsligt i konkurs, morfar hade pengar
i rörelsen och gjorde en rejäl ekonomisk förlust, d.v.s. barnens arv var tillspillogivet. Mormor
grät, men morfar tog det hela med fattning, säkert väl medveten om vad som var anledningen
till firmans dekadens och var väl också rätt nöjd och mätt på den representativa linje han
kunnat hålla uppe under så många år.
Ett par år senare tog förkalkningen ut sin rätt och morfar hade tagit sin sista snaps. Mormor
gick att trösta, även om hon långt efteråt påstod att det var precis som om morfar fanns kvar
i huset, hon kunde höra hans snarkningar, hans smaskande med maten och hans ljudliga rap i
servetten efter en väl genomäten middag.
Sånt glömmer man inte så lätt.
Mormor kommer alltid att vara okänslig i halva ansiktet, aldrig få huvudvärk på höger sida
och aldrig att flytta från det stora huset med det svarta frukostbordet, matsalen, herrummet,
sovrummet med dom mörka gardinerna, det obekväma köket där inget hembiträde längre
huserar och inga svartklädda servitriser springer fram och tillbaka med dignande fat.
Den tiden är för länge sen förbi.
Lasse Collin 1977