"All of me" kunde vi bara
sista halvan på och den spelade vi envist gång på gång på gång. På
"Down by the riverside" är banjon så ostämd att det är svårt att
urskilja några ackord över huvud taget. Klarinettsolona ska vi inte
tala om.
Mycket berodde förstås på
att vi ännu inte kände till något om harmonier och antal takter. Därför
improviserade vi blåsare lite som vi ville och banjoisten försökte
följa så gott han förmådde med dom 4-5 ackord han kunde. Vi hade ju
bara haft instrumenten i några månader. Vi lärde oss naturligtvis sen
undan för undan att spela efter harmonier, men detta var ju långt före
alla Kommunala musikskolor och annat, så man fick lära sig själv. Jag
läste sedan en korrespondenskurs i elementär harmonilära i tio brev,
som jag fortfarande har i bokhyllan. En viss nytta hade vi också av
Sture Westlund, den duktige och några år äldre trombonisten i Dixie
Six, som vid några tillfällen förbarmade sig över oss juniorer och
avslöjade lite av sina hemligheter.
Poseidon Square Five
Plus One 1957:
Pär Törnblom, trumpet, Lasse Collin, klarinett, Anders Svensson, banjo,
Hans
"Kinken" Kindgren, piano, Gunnar Ahlqvist, trummor, Håkan Jakobsson,
trombon.*
NÅGOT ÅR SENARE startade vi
Poseidon Square Five Plus One, namnet lätt inspirerat av Firehouse Five
Plus Two, Disney studios jazzband. Pär "Pära" Törnblom spelade trumpet
och var orkesterledare, sen har jag tyvärr glömt namnen på dom andra i
bandet. "Kinkas" har jag för mig att pianisten kallades, och Gunnar
tror jag trummisen hette. Känner du igen någon av de andra på fotot här
ovan, berätta gärna för mig.*
Ibland vickade Kent Wallin
vid trummorna och kunde inte han så satt gärna den sedermera ännu mera
berömde Karl-Axel Källner in. Han spelade senare i många år med Charlie
Norman. Ordinarie banjoist var länge Leif Ossner, som liksom jag och
Kent Wallin bodde i Sävedalen.
Efter några repetitioner i
en av killarnas källare var vi mogna att starta jazzklubb, inspirerade
av bl.a. Hippo som höll igång i Stora Katrinelund på torsdagar, om jag
minns rätt, och Society som höll till uppe på vinden i Majornas
ungdomsgård.
Jazzgossarna solar
sig i popularitetens glans: Leif Ossner, banjo, bakom
honom Håkan, Pära och Gunnar, till höger hänger Kinken på mina axlar.*
Vi gick upp och knackade på
dörren till Villa Odinslund, den stora vita herrgården som idag ligger
på "andra sidan motorvägen" i branten bakom Gårda upp mot Örgryte
ganska nära Örgryte gamla kyrka. Ut tittade en vänlig man som sa att
visst fick vi hyra den en gång i veckan, bara vi ordnade så att
gästerna hade medlemskort och inte slog sönder något.
SÅ STARTADE POSEIDON
Jazzclub. Jag tror vi höll igång på söndagskvällar. Det var på den
tiden det samlades hundratals tonåringar, "siskor" med duffel, lång
halsduk och tjocka rågummiskor, på Götaplatsen varje kväll och alla
gillade jazz och när det var söndag drog man iväg till Poseidon
Jazzclub i Odinslund och lyssnade på Poseidon Square Five Plus One. Och
dansade och levde rövare, så att vi för att hålla löftet till den
vänliga uthyraren, var tvugna att anställa kraftfulla vakter (med
knogjärn), som höll ordning på det hela. En toppenkväll hade vi 350
pers och med tanke på att vi max fick ta in 125 så kan man ju förstå
att stämningen var hög.
Poseidon Square Five
Plus One i sin glans dagar:
Håkan, Pära, Lasse, Gunnar, Anders och Kinken.*
Med den förstärkning av
ekonomin som spelningarna på jazzklubben gav, vågade jag mig på att
köpa en saxofon på avbetalning på Waidele. En tenor, som jag efter
några månader bytte till en alt, eftersom jag fick ont i ryggen av den
tunga tenoren. Alten är samma som jag fortfarande tutar i ibland, en
Kohlert, som väl inte tillhörde de bättre märkena på den tiden, men som
numera har den rätta mängden metall för att ha ett rejält vintagesound.
Det ekonomiska uppsvinget
bidrog också till att ge luft under vingarna på annat sätt. I den unga
spirande kärlekens tecken bokade min tjej och jag in oss på en resa
till Paris med Ungdomens Resebyrå. Att med propellerflyg resa till
Frankrike på den tiden var något helt annat än dagens badutflykter till
andra sidan jorden. Att våra föräldrar släppte iväg oss två
nyförälskade tonåringar kan man ju fundera över, men antagligen begrep
dom inte bättre.
Men för att hålla oss till
jazzen. I Paris på 50-talet höll större delen av den amerikanska
jazzeliten till. Första kvällen letade vi oss fram till det
legendariska Blue Note och lyssnade på nya unga trumpetfenomenet Chet
Baker kompad på trummor av den minst lika berömde Kenny Clarke.
Sofistikerat sippade vi på några av vårt livs första romochcoladrinkar,
rökte tjocka svarta Guillois-cigaretter och spisade det senaste nya.
NÅGRA KVÄLLAR SENARE var det
dags för Mezz Mezzrow, vars reeferrykande memoarer "Dans till svart
pipa" jag då nyligen hade läst. Han spelade på en liten klubb två
trappor ner i en källare i de s.k. latinkvarteren, som jag mest minns
för att man för att komma ner dit där musiken spelades först passerade
en medeltida tortyrkammare komplett med sträckbänk, strypbräda och
andra kul grejor.
Min klarinettidol vid den
här tiden var egentligen Albert Nicholas, som också fanns i Paris, men
som vi inte lyckades spåra. (Hörde honom på Don Pedro i Göteborg några
år senare.) Intresset för Mezz Mezzrow var nog mest litterärt, hans
klarinettspel ansågs ganska begränsat av de initierade. Antagligen
berodde det på att dom inte hade hört honom i levande livet, för den
gången i Paris var han sannerligen inte begränsad. Det han och
trumpetaren Bill Coleman svängde ihop där nere i den underjordiska
klubben gav mig inspiration som räcker än idag. På begäran spelade de
dessutom "Royal Garden blues" för oss, samt nedtecknade vänligen sina
autografer på baksidan av entrébiljetten i pausen när dom stod och
rökte något sötaktigt i tortyrkammaren.
Cool Collin vid Seine.
Poseidon Jazzclub höll väl
igång i något år. Vi spelade bättre och bättre och blev ganska
populära, men efterhand blev det bråkigt i bandet. Nånstans har jag
gjort en teckning som beskriver den anarkistiska situationen. Bandet
upplöstes och jazzklubben slog igen. Ett tag efteråt ryktades det att
orkesterledaren skulle ha köpt en moped för pengarna som bandet hade
haft innestående i jazzklubben och som han hade haft hand om. Sen dess
har jag aldrig riktigt litat på orkesterledare, även om det eventuella
brottet ju numera är preskriberat många gånger om.
Mammie's Buddies
repar 1958. Klas Markensten, kornett, Peter Markensten, piano, Göran
Rahm,
gitarr, Heinz Guth, klarinett, LC, altsax, ?, trombon. Antagligen tog
basisten Aga Karlsson bilden.
JAG HADE DÅ börjat spela med
bröderna Markensten, som hade slutat i Society Jazz Band där dom spelat
tillsammans med bl.a. Pider Åvall på trombon och Clas Vogel på
klarinett. Klas Markensten spelade kornett och Peter Markensten spelade
kraftfullt "stride"-piano, dvs hans långfingrade vänsterhand flög på
ett imponerande sätt fram och tillbaka över bastangenterna. På en av
stans första elgitarrer i dom här sammanhangen hade vi Göran Rahm vars
kompis Ingvar "Aga" Karlsson (numera heter han Betz i efternamn)
spelade bas, Heinz "Plippaplippa" Guth spelade klarinett, själv spelade
jag mest altsax, sedan hade vi också en kille på trombon vars namn
fallit i glömska, liksom vem som spelade trummor. Vi övade i Högsbo
Ungdomsgård och hemma hos bröderna i Änggården och ställde upp i
jazztävling på Burgårdens Samskola under namnet Mammie's Buddies.
Ingmar Glanzelius och Sonya Hedenbratt satt i juryn och vi fick spela
två låtar, den ena var ett bluesriff som vi själva snickrat ihop och
den andra kommer jag inte ihåg.
Mammie's Buddies
finslipar inför jazztävlingen på Burgården.
Vad jag däremot minns är att
vårt framförande starkt försenades av att dom som spelade före oss,
Bert "Yoga" Jonsson på sopransax med kompande pianist (tror det var den
senare från tv kände ragtimevirtuosen Peter Lundberg), aldrig riktigt
lyckades få slut på sin "Sheik of Araby". Dom spelade intensivt som
bara katten och när det började bli läge att sluta tittade dom på
varandra för att komma överens, men fick ingen ordning på det och måste
fortsätta spela chorus efter chorus efter chorus till publikens stora
förtjusning.
Efteråt var det jam på en
klubb som senare skulle bli Artdur nere vid Pustervik. och Ingmar
Glanzelius, som då alldeles nyss avbrutit sin karriär som
altsaxstjärna, tittade längtansfullt på min sax, ungefär som en
alkoholist med abstinens. Men han avhöll sig.
Lasse Collin
(2002)
|