Fest vid paradisets
port
A namedropping story.
Skriven i november 1972
av Lasse Collin.
Några av de medverkande.
BUDDHA FNÖS FÖRAKTFULLT,
klappade sig på magen så den böljade och kastade med en häftig
rörelse tre tennsoldater tillbaka i kartongen.
- Gud! skrek han upprört. Vilket
elände!
Angela Davis rusade påpassligt
fram och torkade med svepande svala händer svetten ur hans panna.
I samma ögonblick gungade palmhyddan
till, djungeln lystes upp av ett klart ljus, det oerhörda dånet av tusentals
bombkrevader ekade, palmbladen förkolnade på ett par sekunder, hyddan
vräktes iväg, till en början i ett stycke, efter hand i allt mindre
bitar, som till sist spreds över ett område på cirka tjugotvå
kvadratkilometer.
Vackra Angela vacklade upp på
knä och stirrade med förfäran på resterna av Buddhas sönderslitna
kropp som kletat sig fast runt en trädstam alldeles bredvid den stora rhododendronbusken
som hejdat hennes egen ofrivilliga luftfärd och därmed räddat hennes
liv.
Hon plockade en svartbränd blomma
till minne av händelsen och stack den konstfärdigt i sitt stora svarta
hårburr.
Flugorna började redan surra
kring Buddhas rester, då hon äntligen orkade resa sig helt. De svartbrända
papperstrosorna prasslade när hon stapplade bort från olycksplatsen.
Hon behövde inte gå långt
för att märka hur stor katastrofen var.
Benjamin Spock, som skött henne
som barn, var borta för alltid. Av Henry Miller fanns bara en stackars spillra
kvar, som lutad mot ett kullvält träd, försökte få grepp
om kuken med darrande händer.
Angela slog båda händerna
för ögonen, rester av de förkolnade ögonfransarna trängde
irriterande in i ögonvrårna, och hon brast i gråt.
En mustaschprydd figur slog armen
om hennes axlar.
- Gråt inte, mitt barn, sa Stalin
tröstande, dom ska vara likviderade senast om en vecka.
Angela ryste till, skakade av sig
Josefs ludna arm, vars fingrar intresserat övergått till att nypa henne
i högra bröstvårtan, och rusade i vild panik bort till en gammal
skrynklig afroamerikan, som till synes oskadd satt på marken tillsammans med
några vita män runt en eld, som dom blåste på allt vad de
orkade.
- Vi har eld, vi har kött, vi
har brännvin till tröst, skrålade den gamle svartingen, som hade
jobbat som kolare tillsammans med Dan Andersson en gång när seklet var
ungt, och egentligen var en lika vit man som någon annan runt elden. Sotsvart
knäppte han på de två strängarna på gitarren, som överlevt
explosionen.
- Neger eller vit, det är samma
skit, svarade George Wallace, som satt sig i säkerhet med rullstol och allt
bakom en klippa i närheten.
Sen började det regna.
- Ah, monsunen, det var på tiden!
viskade FNL-sidans män, som stod i en grupp för sig.
Medlemmarna av Kubas frihetsorkester
slog allt häftigare på sina congas, bongos, koskällor och grytlock.
Picasso gjorde raskt i ordning en affisch med texten "Dans för mogen ungdom"
och snart var festen i full gång.
De av explosionens värmevåg
grillade aporna befanns vara utsökt läckra, serverade tillsammans med brända
bananer var de en delikatess.
Jesus från Nazaret välsignade
maten och gjorde i samma veva några magiska handrörelser, varvid ett par
tankbilar med märket VINO ROSSO på sidorna, brakande trängde sig
fram genom snåren.
Därefter vidtog frossandet.
- Apskalle, frustade John F. Kennedy
och knackade menande Chrustjov på hans blanka hjässa. Lenin höjde
därvid sin sko, drack i djupa klunkar, flinade retfullt, men sa inget.
- Fylltratt, svarade Krusse och kastade
föraktfullt ett avgnagt aplår över axeln.
Mellan palmerna växte skuggorna,
den heta jorden svalnade mera allmänt, det slutade regna, månen gick upp,
visserligen bara som en blekröd skära, men ändå.
Sketfulla indianer smög sig ut
bland snåren för att spy. General Custer gjorde dem sällskap, mer
av gammal vana.
Då hördes de första
ackorden från John Lennons gitarr och Beatles drog igång dansen med Yellow
Submarine.
Nixon gick fram till Fredrika Bremer
och bjöd upp. Lätt förvånad över den stilige mannens uppmärksamhet
kom hon sig inte för att nobba, utan svävade omedelbart ut i den amerikanska
drömmens virila armar. Nixon var ovanligt uppsluppen och slog hela tiden takten
med hennes elastiska bhband.
- Jag är lycklig i natt, suckade
han i hennes vänstra öra, bet henne helt lätt i snibben, men slätade
generat omedelbart över det hela med en liten slick av sin blöta tunga.
- Inte ett barr kvar. Effektiviteten
i operationen är fullständig! anmälde sig Henry Kissinger och drog
ivrigt Nixon i armen.
- Dra åt helvete, karl! Du ser
väl att jag är upptagen, röt Nixon, drog sin Luger och sköt direkt
från höften.
Den blödande Kissinger föll
platt till marken, tog sig åt magen och stönade högt och tydligt.
Folk skockades runt honom. Mao böjde sig ner, skakade på huvudet, la örat
mot hans bröst, en spegel mot hans mun, medan han ivrigt uppmanade den saligen
avsomnande Kissinger:
- Säg det nu. Säg det!
- Leve revolutionen, viskade Kissinger
precis så högt att de tjugo närmaste proletärerna kunde höra
det.
Sedan föll hans huvud slött
åt sidan och han andades inte mer, påstod Mao och tog bort spegeln.
Nixon hade dragit sig en bit bort
från folksamlingen, lite skamsen och ångerfull. Han satt på en
stubbe och gjorde ren pistolen, drog laddstaken fram och tillbaka så att oljan
skvätte.
- Kontraspionage, helvete, muttrade
han för att övertyga sig själv, allt ska man behöva ordna på
egen hand.
Fredrika hade somnat ett par meter
bakom honom. Nixon plirade slugt ut i halvmörkret i ett par minuter. Golda,
var är Golda, tänkte han. Måste rapportera.
Men fru Meir syntes ingenstans, så
Dick gjorde klar pistolen, stoppade ner hela klabbet i axelhölstret, innan han
på nytt gav sig in i dansens virvlar.
En mörk skugga lösgjorde
sig samtidigt ur buskarna, drog en nylonstrumpa över ansiktet och följde
honom tätt i hälarna, skenet från elden reflekterades i kniven i
hans hand.
Ett dussin egyptiska magdansöser
förnöjde folket under tiden. Nasser slog takten på en kinesisk gonggong,
vibrationerna mångdubblades när ljudet ekande studsade mot Wallaces klippa
och tillbaka. George hukade i rullstolen och bara önskade att oljudet skulle
ta slut.
-Kommunistyngel, väste han mellan
de hårt sammanbitna tänderna, dansa ni medan ni kan.
Han tog fram sin bibel och höll
den som en sköld mellan sig och gonggongen. Men så blev han förbannad
och slängde den med all sin kraft in bland de dansande.
Malcolm X som intet ont anande svängde
sina lurviga med Marlene Dietrich kastades runt ett helt varv av smällen. Han
stirrade oförstående runt omkring sig.
- Allah, det finns ingen gud utom
dej! skrek han gällt.
- Black is beautiful, viskade Marlene
och strök honom över den stora ömma bulan som växte fram bakom
hans ena öra.
Malcolm böjde sig ner och tog
upp bibeln. Pärmen var stålskodd, det var inte underligt att det hade
blivit en sådan smäll.
- Nu ska den jäveln få
för sina synder, hojtade han, tog sex och en halv meter ansats och vräkte
iväg bibeln i ett fruktansvärt kast.
- Mitt i planeten, skrek han upphetsat,
när han till sin illa dolda glädje såg Martin Luther King falla ihop
i en hög ett femtiotal meter längre bort.
- Herre gud! stönade pastorn
där han grävde med naglarna i den blöta askan. Var är min paraply?
Gandhi böjde sig ner och lånade
med ett vänligt småleende ut sin vita parasoll till den nerslagne pastorn.
- Stå upp, inga demonstrationer
förrän jag säger till. Förstått?
Pastorn nickade ivrigt, borstade av
sina manschetter och reste sig försiktigt upp med den stålskodda bibeln
i sina långa känsliga händer. Han stoppade den i bakfickan så
länge, den skulle bli bra att ha till hands om det hettade till i debatten längre
fram.
I den tätt sammanträngda
folkmassan femtio meter därifrån svävade Malcolm X oberörd,
så när som på bulan, runt med sin Marlene. "Cheek to cheek",
nynnade hon och kramade sin svarte broder ömt mot sina mjuka bröst. Genom
hans kaftan kände hon hur gesten attraherade honom.
- Uhu, hickade hon skrämt och
något förväntansfullt och beslöt sig för att ta det lite
försiktigare med Malcolm. Det var trevligast för en ordentlig flicka att
hålla på sig, åtminstone en liten stund till. Han skulle inte tro
att hon var en sån som gav sig till första bäste. Hon gav honom ett
strängt ögonkast och övergick till shake för att hålla
sig lite på avstånd från Malcolms väldiga erektion. Den fotsida
kaftanen hade lyfts upp gott och väl till knähöjd framtill.
Förvånad stoppade Malcolm
upp mitt i steget, stirrade ett ögonblick framför sig med glasartad blick,
krökte sig framåt, tycktes skälva till som om någon hade ruskat
om honom.
- År du sjuk? undrade Marlene
med tanke på hans spända anletsdrag.
Men Malcolm stod kvar på samma
ställe och svarade inte. Men så slog han båda händerna för
skrevet och rusade framåtböjd bort mot buskarna. Marlene följde honom
på avstånd. Han lämnade tydliga blekgrå pölar efter sig,
så det var ingen konst.
- Allah, så skönt! stönade
Malcolm när Marlene hann ifatt honom, och vred ur kaftanen. Du dansar underbart,
kom låt oss fortsätta med det.
Han tog henne i handen, men kände
samtidigt att någon drog honom i kaftanen.
Det var Eldridge Cleaver som stod
där i sin vanliga svarta skinnjacka, svarta byxor, blå skjorta och svarta
basker.
- Vi tänker slå till i
kväll, sa han och kramade kolven på sitt gevär. Bara så du
vet det, Malcolm.
- Vilka blir med? undrade Malcolm.
- Kropotkin, Armstrong, Kissingers
fru, Elvira Madigan, Ch. en Lai, A. Geijer, F. G. Lizt och Ornette Coleman på
altsax, svarade Eldridge. Bara vi hittar varandra i mörkret. Pjotr ser så
dåligt numera, vet du.
- Kan ni inte snacka med Nixon om
ett par lysglasögon åt honom, föreslog Malcolm. I Mecca har dom...
- Monoliten, menar du? Jag ska höra
med honom sen. Fast han är så jävla dyr.
- Han sköt Kissinger, sa Marlene
utan att tänka sig för varvid Kissingers fru sjönk avsvimmad till
marken bakom en buske bara ett par meter till vänster bakom Malcolm.
- Vad skulle nu det vara bra för?
ropade Eldridge ilsket till Marlene. Din kontrakossa.
- Så säger man inte till
en dam, upplyste Malcolm. Kom, Marlene, så går vi.
- Hej då, sa han lite i förbigående
till Haille Selasse som dragit sig undan från festen och stod och pissade vid
Wallaces klippa.
Nixon hade nu fått tag på
Golda och körde hårt med henne. Golda som var vid gott mod, ovan vid så
välsignad dryck som den som här bjöds, hängde som en disktrasa
på honom. Nixon blev också allt tröttare, särskilt plågsamma
var smärtorna i ryggen, så han började så smått se sig
om efter en lämplig plats att göra sig av med henne på.
- Vad blöt och varm du är,
sluddrade Golda och gned honom på ryggen med ena handen. Varför har du
en kniv där? undrade hon.
Nixon snurrade runt för att se
efter, men dels var han för trött, dels var det omöjligt att se sig
själv på ryggen. Det ljusnade, tyckte han, ett rött ljus kom susande.
Egendomligt, tänkte han. Varför har jag en kniv i ryggen?
Doktor Bernard tillkallades och bytte
raskt ut Nixons punkterade vänstra lunga mot en av den nyss avlidne Kissingers,
så var den saken ur världen.
- Drick nu inte mer i kväll,
käre Dick, sa Bernard till sist och ilade bort glatt svängande sin lilla
svara väska med den portabla transplantationsutrustningen.
- Skriv upp det på Nixon, White
House, ropade Nixon efter honom, glad att åter vara hel och ren.
En mörk skugga med en nylonstrumpa
över ansiktet smög sig besviken bort från platsen.
- Min bästa kniv, snyftade han.
- Jodå, jag har stegat dom,
hela Sibirien, från norr till söder och tvärtom.
Det var f.d. geologen Pjotr som berättade
gamla historier. Fast bergskedjorna gick på snedden. Det märktes på
klackarna efteråt. Alldeles nerslitna och snea blev dom.
Mrs. Bandarinaike tittate lystet på
Pjotrs långa yviga skägg. Tänk att få krypa ihop därunder.
Skit samma vad Marx säger. Han märker inget i alla fall.
- Det var då, i bergen, som
jag fick det här i ögonen, fortsatte Kropotkin. Snöblind. Jaja. Solen
sken på skaren, himlen var alltid blå. Det var tider det.
Den mörka skuggan med nylonstrumpan
stod plötsligt mitt ibland dem.
- Han klarade sig, sa han lågt
och fattat. Några lysglasögon hade han inte heller. Blanka tårar
vätte nylonstrumpan innifrån så den började likna en glasmask.
-Lugna ner dej nu, Marx, sa Ornette
Coleman. Sätt dej här ska jag lira en låt för dig. Det går
väl fler tåg.
Ornette satte den genomskinliga plastsaxen
till munnen, blundade och blåste hårt och bestämt.
- Tut, sa det i saxen. Tut, tut.
Marx tog försiktigt av sig nylonstrumpan
och såg tacksamt på Ornette.
- Det hjälpte, kamrat, sa han.
Men jag ska ha tillbaka min kniv, det ska jag.
- Det ska du få, sa Elvira Madigan.
Jag ska hämta den. Bara du lugnar dig.
Marx lutade trött huvudet i händerna.
Vilken dundermiss, tänkte han. Sen lyfte han försiktigt huvudet igen och
sa med hög och klar stämma:
- Likvidera doktor Bernard! Det är
order.
- Vi kan sälja en för stor
dos amfetamin till honom, föreslog Satchmo.
- Dina idéer var gamla redan
innan du föddes, retades Eldridge. Jag går och skjuter medicinmannen.
Det är enklast.
Han försvann i mörkret.
Mozart satt vid pianot, lirade sin
senaste hitlåt och nynnade i micken. Lester Young blåste skön tenor
i bagrunden. Jimi Hendrix på gitarren och Stan Kenton dirigerade.
Spotlighten skiftade från blått
till grönt till rött. Det var en härlig stund.
Wallace kämpade för att
hålla sig vaken. Musiken svepte in honom i en mjuk filt och bar bort honom
till en säng nånstans och bäddade ner honom. Strax snarkade han som
en barnunge med polyper. Klippan skalv och rullstolen vaggade sakta av och an innan
den bestämde sig för att rulla iväg i riktning mot estraden.
På vägen stötte den
till Jane Mainsfields ena höft och höll på det viset på att
stanna men ändrade sig och förtsatte med allt högre fart ner mot festplatsen.
Elvis stampade just in King Creole
när Wallace sovande i rullstolen dundrade förbi alldeles framför scenen.
Elvis slog ut två framtänder mot micken av pur häpnad och satte därmed
sången i halsen. De dansande buade av besvikelse och Elvis bars bort av två
handfasta vaktmästare.
- Nu har du gapat för sista gången,
sa den ena.
- Fiasko, sa Elvis förtvivlat.
Vad var det som hände, egentligen?
- Du är full och trillade på
mikrofonen, sa den andre vaktmästaren. Aspackad.
- Folk har betalat hundra spänn
för att höra dej och så bär du dig åt på det här
viset. Att du inte skäms!
- Jag skäms, sa Elvis. Har du
en kam att låna mig?
- Men där är du ju, Elvis,
svarade Rocky och viftade med handskarna i luften. Ska bara slänga ut dej, så
ska jag hämta badkappan sen.
- Jävla ringvrak, sa Elvis torrt.
Du är slut. Har du en friplåt?
- Vänta tills jag blivit världsmästare,
sa Rocky. Sen kan jag alltid bli gorilla åt Nixon.
- Du har ditt på det torra du,
jävla borgarbracka.
- Ju större dom är, desto
hårdare måste man slå, sa Rocky och vevade med armarna. Fast jag
har inget hopprep.
- Då blir det kärvt, kan
jag förstå, sa Elvis deltagande.
- Sitt nu här och var snäll
pojke, så ska jag bara gå bort och boxas, så kommer jag tillbaka
till dej och snackar sen.
Vaktmästarna släppte Elvis
i en askhög, slog dammet av händerna, tittade på varandra och brast
i gapskratt.
- Skitfull, sa den ena.
- Ska vi gå en match, sa den
andra och petade ut med en rak vänster.
- Vem snackar om match, undrade Johnny
Weissmüller försiktigt. Själv är jag simmare, apornas son.
- Försvinn, apskalle! vrålade
Rocky, innan jag slår ut dej mellan lianerna.
Apornas son lommade av, muttrande
för sig själv. Apskalle för den gorillan.
- Jane, skrek han desperat, släpp
Lenin. Tänk på att gubben har dåligt hjärta.
Lenin och Jane låg tätt
sammanslingrade strax bakom den plats där Elvis låg och stönade.
Det var nära att gå för Jane, och hon ökade tempot för
att få slut på det hela nån gång. Det var synd om Tarzan,
tänkte hon, med hans svartsjuka.
- Krossa kapitalets förtryck!
stönade Lenin och satte in en avgörande stöt. Janes skrik ljöd
jublande över nejden och Tarzan apornas son sjönk förkrossad till
marken med händerna för öronen. Ögonen använda han till
att se med.
Lenin och Jane låg som döda.
Lenins vita rumpa lyste i månljuset och Tarzan kände ett oemotståndligt
begär tändas i sitt inre. Han kravlade sig upp på alla fyra, kröp
bort mot det älskande paret och bet till allt vad han kunde. Lenin gav till
ett hjärtskärande skrik och kastade sig snabbt upp på fötter,
men byxorna kring anklarna hindrade honom och han snavade och föll omkull just
som han skulle kasta sig över Tarzan.
- Fascistsvin, skrek han, drog snabbt
upp byxorna, kom på fötter och ilade hastigt från platsen med ena
handen i byxlinningen och den andra tryckt mot det värkande stället där
Tarzan hade bitit.
Efter ett par hundra meter stannade
han. I en glänta, klart upplyst av månen, satt fyra män och spelade
munspel. De slutade spela när Lenin kom fram ur buskarna.
- Internationalen, befallde han.
- Hur går den? frågade
en långhårig typ med basmunspel.
- Vi försöker med "Über
den wellen" istället, viskade en liten klen en.
- Skit samma, sa Lenin, ryckte på
axlarna och gick ner mot festplatsen.
- Trotskister skulle Stalin sagt,
sa Lenin för sig själv. Ingen ordning på nånting.
- Proletärer, uppställning!
vrålade han sen.
Efter en stund kom en stor man bärande
på en mindre sakta fram mot uppställningsplatsen. Den store släppte
ner den lille, böjde lätt på nacken, räckte fram handen och
sa:
- Helan.
- Halvan, sa den lille.
- Har jag bara sett på bio,
sa Lenin.
- Proletärer, sa Helan och Halvan.
Det vill vi bli.
- Lev fattigt, bli arbetslösa,
svält, gör så att nån förtrycker er, gör spontant
uppror, så ska jag ta befälet över er sen, svarade Lenin. Men några
riktiga proletärer blir ni aldrig.
- Du är för fet, sa han
till Helan. Och du är för liten.
Han pekade på Halvan, men han
var försvunnen. Han låg på alla fyra bakom Lenins ben. Helan närmade
sig Lenin med hotfull min, Lenin tog ett steg bakåt och föll över
Halvan, som reste sig, borstade av knäna och sa till den på rygg i askan
liggande Lenin:
- Proletärer?
- Proletärer! viskade Lenin förkrossad.
- Då ska vi göra uppror.
- Revolution, rättade Lenin.
- Revolution, repeterade Helan och
Halvan och gick sin väg.
- Jävla spex, sa Helan och drog
ner hatten över ögonen på Halvan, som började gråta och
satte sig ner på en sten.
- Ja, jag ska ordna en brud åt
dig, sa Helan irriterat. Bara du slutar lipa. Jag står inte ut med det. Hör
du det!
Helan skumpade iväg. Halvan satt
ensam kvar en stund och rullade sin hatt, men gick sen tillbaka till Lenin och hjälpte
honom upp ur smutsen.
- Mina glasögon? sa Lenin och
såg förtvivlad ut.
- Här har du, sa Halvan, tog
upp dem ur askan, gned hastigt av dem med tummen och räckte dem till Lenin.
- Nu går du och jag och gör
revolution, sa han tröstande till Lenin. Helan han bara jagar brudar.
Halvan tog Lenin under armen, men
de hade inte hunnit mer än ett tiotal meter när det brakade loss från
ett buskage i närheten. Skotten ven om öronen på Halvan och Lenin,
som med bara naglarna försökte gräva sig ner i marken.
- Jag är rädd, snyftade
Lenin.
- Är det revolutionen? undrade
Halvan nyfiket samtidigt som han fick hatten avskjuten.
Av mynningsflammorna att döma
låg de mitt emellan de stridande. Det blixtrade och knallade på båda
sidor om dem.
- Bara dom inte trampar ner oss när
dom kommer stormande, sa Halvan nervöst.
Så slutade skottlossningen lika
hastigt som den börjat. Tystnaden blev total så när som på
några stönanden från de båda stridslinjerna.
- Går du däråt så
går jag häråt, sa Halvan och försvann mellan de svartbrända
palmerna. När han gått i en kvart såg han ett ljussken oroligt irra
fram och tillbaka mellan stammarna. Halvan ökade tempot.
- Vem där? hördes en röst
samtidigt som någon slog honom i huvudet allt vad denne någon orkade.
Halvan kunde därför inte svara.
När han vaknade såg han
idel bekanta ansikten runt omkring sig, men när han försökte resa
sig märkte han att han var bunden.
Där satt Roger Moore, president
Tito, kulstötaren Randy Matson, van Gogh, Lena Horne, Elizabeth Taylor, Tom
Leary, Tin-Tin, Hököga, Jim Clarke, Gregory Peck och inte minst Montezuma
bland många andra.
Den senast nämnde reste sig när
han märkte att Halvan vaknat, höjde ena handen och talade sålunda:
- Lyckan har svikit oss på vårt
korståg mot våra fiender. Ingenting fungerar som det ska. Till och med
horoskopen pekar käpprätt åt helvete. För att i någon
mån råda bot på eländet, måste vi muta våra fäders
gudar. Oden, Tor, Allah, Muhammed och allt vad dom heter. Låt oss gå
till verket, bröder!
Yxor, spadar, spett, hammare och spik
delades ut och snart genljöd skogen av slammer. Det var Montezuma-gänget
som snickrade ett offeraltare.
Halvan skulle offras åt gudarna.
Och det skulle han säkert också blivit om inte FBI-chefen Hoover av en
händelse kommit förbi just då.
- Men snälla nån, vad står
på här? utbrast denne. Så här får det verkligen inte
gå till i en demokrati. Binda folk med rep, vad är det för fasoner,
va?
Lena Horne och Tito stod närmast
till hands och blev därför de som omedelbart blev utsatta för rättvisans
rättmätiga hämnd. Snabbare än de hann blinka fick dom varsin
örfil, så dom stod på näsan i askan.
- Befria genast Halvan, röt Hoover.
- Vad säger han? undrade van
Gogh, som för inte så länge sedan hade skurit av sig ena örat
och därför hörde osedvanligt illa.
- Hör upp, din drummel! skrek
Hoover. Skär av repen!
Van Gogh fibblade med Halvans knutar
ett tag och sen var Halvan fri.
- Lenin, ropade han med sina lungors
fulla kraft. Jag har sprängt mina bojor!
- Ja, älskling, du är fri
nu, kuttrade Elisabeth Taylor ömt. Bocka nu snällt för mr Hoover,
det var han som räddade dej. Hade han inte gjort det, så hade vi tagit
livet av dej.
- Tack, Hoover, sa Halvan och såg
FBI-chefen djupt in i dennes rödsprängda ögon. Vad gör du här
ute i djungeln?
- Fidel har rymt nu igen, sa Hoover
resignerat. Den mannen gör mej galen. Gratis cigarrer höll vi honom med,
men ändå ska han trilskas. Jaga ut en gammal man som mej i djungeln.
Halvan såg tydligt hur trött
Hoover var och tyckte synd om honom.
- Mr Hoover är trött, han
behöver bäras, sa Halvan till Montezuma-gänget.
Tin-Tin, de Gaulle och Roger Moore
la försiktigt ner FBI-chefen på det omkullvälta halvfärdiga
offeraltaret.
- Hugg i här,. Randy, sa Tin-Tin,
så bär vi ner honom till festplatsen.
Nere på festplatsen var det
ett våldsamt jubel. Rocky Marciano hade just slagit knock på Gene Krupa
och dansade på lätta fötter runt i ringen, medan sekonderna sparkade
Krupa på kinderna för att få honom att vakna.
- Ny världsmästare Rocky
Marciano, ropade speakern i högtalaren. Folket skrek och applåderade som
tokiga. Radioreportern vid ringside hade all möda att göra sig hörd.
- Säg nånting Rocky, säg
nåt, bad han.
Rocky stirrade på micken ett
kort ögonblick, böjde sig sen snabbt ner och svalde den hel. Han stod alldeles
orörlig och andades lugnt. Efter ungefär en minut drog han sedan kraftigt
i sladden och fick upp micken igen.
- Ni har just lyssnat till världsmästaren
Rocky Marcianos matsmältning, sa han därefter. Och den är helt normal.
- Biff är gott och nyttigt, tillade
han efter en stund.
Så gav han tillbaka micken till
reportern, tog ett par tangosteg i ringen, viftade med knutna nävar över
huvudet och klättrade därefter ut mellan ringrepen.
Gene Krupa stirrade med glasartad
blick efter honom och fortsatte att trumma på den lilla maroccanska bongotrumman
han fått som tröstpris. Rytmen kom och gick, steg och sjönk, händerna
virvlade i luften, gasbindorna som skyddat knogarna under matchen, hängde och
slängde som döda svanar, stolta, svepande, graciösa.
Publikens ovationer för Rockys
seger byttes snart till sympatiyttringar för Gene, som satt där ensam med
benen spretande i sin ringhörna och svängde våldsamt.
Det blev efter hand alldeles tyst
på den stora festplatsen så när som på bongons smattrande.
Snart lät man sig lite till mans ryckas med av stämningen. Fötterna
började trampa upp och ner i takt, överkropparna började vagga fram
och tillbaka, först lite generat och försiktigt, sen alltmer häftigt
och ohämmat. Snart gungade festplatsen i en orgie av rytm. Folk stod upp i bänkarna,
slog steppar mellan bänkraderna, dansade extatiskt och med vitt uppspärrade
ögon, runt, runt. Man lät sig föras bort från vardagen, seglade
genom dimensionerna, landade med jämna mellanrum, och fortsatte sedan i en allt
mer fördjupad känslosamhet, med svetten forsande och andedräkten som
en brännhet ångpelare ut genom de förtorkade läpparna.
Bakunin raglade, snurrade, virvlade,
roterade allt hastigare i takt med att Gene ökade tempot. Blodet hade för
länge sedan sprängt ögonvitorna, det susade i öronen, det långa
feta korpsvarta håret svängde och for som en upphetsande anarkistisk banderoll
modell Barcelona trettiosex. Han var förtätad, påverkad, pulsen var
uppe långt över det tillåtna. Jag lever nu, tänkte han, envetet
upprepande dom tre orden för sig själv. Tillsammans med Genes bongorytmer
blev de till en melodi som han omedvetet sjöng för full hals. Själv
märkte han ingenting. Runt omkring slutade folk att dansa och samlades i en
ring runt om honom, där han flög fram på sina förtrollade bara
fötter med jeansen uppslitsade till mitten av låren. Mitt i kretsen av
spända, ansträngda, flåsande människor, dansade han oupphörligt
vidare, oförtröttlig, skapande i varje sekund, med varje bit av sin jublande
kropp.
Genes armar värkte, blev fyllda
av blod, fingrarna sprack, ringen rasade sönder bit för bit, ringrepen
hängde och slängde tills de brast med knallar som av trettiofemöres
påsksmällar. Bakunins ludna ben. Bakunin och jag, tänkte han. Vi
är framme nu. Samtidigt. I samma sekund.
Han slutade spela. Men det var för
häftigt.
Bakunin stelnade till mitt i rörelsen.
Vägde ett tag fram och tillbaka på fotbladen innan han föll samman
i en hög mitt i den grunda grop hans bensparkande åstadkommit mitt i askan.
Efter en stund kunde folk andas ut.
Gene tog på sig badrocken, svängde bongon över huvudet, studsade
i ett djärvt språng över repen, föll ner nånstans mellan
fjärde och femte bänkraderna, hjälptes upp av många vänliga
händer och bars avslutningsvis i guldstol bort till omklädningsrummet,
där duschen och cheviotkostymen väntade.
- Hej, Mambo, sa Gene blygt till den
upphetsade folkmassan innan han stängde dörren om sig. Han reglade ordentligt
och la sig sen ner på massagebänken, pustade ut, slöt ögonen
och somnade.
Utanför omklädningsrummet
lugnade man ner sig efter hand. Diskussionens vågor gick visserligen till en
början höga. Vem hade egentligen vunnit?
Rocky eller Gene? Eller var det kanske
Bakunin?
Mindre slagsmål avstyrdes i
sin linda av de i all hast tillkallade kravallpoliserna. Vem som hade ringt efter
dem var det ingen som visste. Somliga skyllde på Nixon, andra menade att det
var Benjamin Spock som låg bakom. Fast han var ju död sedan länge,
invände några klarsynta. Vilket i sin tur överförde folks misstankar
till Lenin.
Att någon skulle hängas
i någons tarmar, det var man hur som helst överens om.
Och därvid stannade det.
Belysningsmästaren började
släcka ner och folket masade sig sakta mot utgången, där passkontroll,
gränsvakter och tullsnokar tog över.
© Lasse Collin
