Någon annanstans
Här halvligger jag på en säng med grönt påslakan i ett torp i Höstena strax utanför Vässigebro strax utanför Falkenberg. I rummet intill håller ungarna på att konstruera en variant av Monopol, fast dom har blomsteraffärer istället för tomter. Hur det nu ska gå ihop. Maggan stökar omkring lite. Ute är det kallt för att vara i juli, blåsigt och regnigt. Varmvinden slukar fotogen, snart är det dags att skaffa ett nytt fat från BP-macken. Svalorna flyger lågt. Kasper hoppar fram och tillbaka på golvet. Jag skulle kunna avbryta det hela genom att gå ut och börja läsa högt ur C.S. Lewis "Min morbror trollkarlen", som vi kommit ungefär halvvägs i. Spänningen är olidlig, så det alternativet är lätt. Samtidigt kan jag ju å andra sidan ligga kvar här och låta tankarna gå. Titta ut på korna på ängen utanför fönstret och t.ex. jämföra med livet på New Yorks gator. Så långt härifrån jag kan tänka mig.
Färggranna svarta människor på skyhöga klackar, trashankar, blekfeta vita män, välsminkade vita kvinnor, alla går raskt och medvetet mot något för mig okänt mål. Det är varmt i luften, men här nere mellan skyskraporna är tvärdraget kraftigt. Det är som att stå på botten av en gruva, en spricka i berget, nere i en oljetanker. Man är förminskad till en obetydlighet, en liten ingenting. En bland tiotusen på gatan, helt utbytbar, icke nödvändig, förvandlad till något ytterst trivialt och vanligt - en människa. Och det blåser i håret på en.
Trafiken är intensiv, mest liknar den en enda lång fyrfilig bilkö. Vrålåken dominerar, de stora mjukt fjädrande dollargrinen, som spyr ut avgaser utan att fundera över något annat än att det är fullt i sin ordning. Luften är tung att andas och har en kvävande sötaktig lukt. Mot en husvägg sitter en tandlös man med en trumpet, som han ibland blåser några toner i. I hatten framför honom har samlats några mynt. En polisbil med påslagna sirener försöker att ta sig fram. Ur en portgång bär man ut en bår till en väntande ambulans. Larmet är öronbedövande. Ur gallren i gata och trottoar kommer det upp tjock rök, utsläppen från tunnelbanans luftkonditioneringssystem. Det pyr lite varstans. Jag passerar en hamburgerbar där löken får ögonen att tåras. En stor svart man med gipsad arm bommar en cigarett, men jag har ingen. Mitt i trafiken banar sig en egendomlig varelse fram. Han rör sig hukande som en krabba i sidled, medan han slår virvlar med två trumpinnar mot asfalten. Bilarna gör hastiga inbromsningar, han verkar hela tiden överleva av en slump, och jag ser honom försvinna i myllret och röken. Stela ansikten runt omkring, ögon som inget ser. Marionetter i ett spel som är den logiska utvecklingen av en lång historisk process, som började den dan de vita köpte den här biten land för en spottstyver av indianerna och började exploatera den. Byggde världens största stad med världens högsta hus, byggde myten om kapitalismens oemotståndlighet, storhet, konkurrenskraft, oövervinnlighet. Byggde en myrstack för människor, en jättelik maskin, som pumpar människor fram och tillbaka i sin förbränningsmotor. Tuggar i sig, suger ut, tuggar, spottar ut. Nya människor att stoppa in i systemet står i kö, vem vill inte vara med i händelsernas centrum, platsen där myten föds, där livet skapas, där allt börjar och slutar i denna den bästa av världar. Vilket offer är inte den uppgiften värd. Att motståndslöst låta sig sugas in i virveln, tumla runt, gripa tag, hänga med en stund, springa på i labyrinten, öka takten tills man inte orkar mer, bli efter, tröttas, för sent inse hopplösheten, meningslösheten i alltsammans, stå där lurad, förvandlad till en sprucken plastblomma på toppen av en soptunna på en bakgata, en soptunna som på grund av renhållningsarbetarstrejken inte tömts på länge. Stanken är vidrig, men inte oöverkomlig, man vänjer sig och ju starkare något enskilt luktar, desto mindre märker man alla andra världstadens ruttna dofter, liklukten, stanken från det redan döda och det som långsamt håller på att dö. Dom spruckna, smutsiga skyskraporna, bilarna som hänger ihop med ståltråd, invaliderna som linkar fram, de desperata yttringarna i form av frisyrer och kläder för att märkas i myllret, för att visa att man är nån, att man finns, inte minst för sig själv. Som att nypa sig i armen och konstatera att man inte drömmer.
Den fuktiga värmen tränger igenom kläderna, får svetten att strömma, halsen att kännas uttorkad, benen darriga, kroppen svag. Längs husväggarna ligger folk och spyr, berusade för tiotusende gången, hopplöst utslagna och utkastade ur maskinens våldsamma virveldans. Det raglas, skrålas och töms flaskor rakt upp och ned. Rödsprängda ögon förföljer en, sluddrande munnar ropar meningslösa kvickheter, en man med munspel sitter och somnar mitt i en utblåsning. En naken människa står mitt i gatan och försöker hejda trafiken med sin mjuka kropp, han blir strax bortförd av polisen. Man blir visiterad när man ska besöka butiker. Och man måste lämna ifrån sig sin väska när man ska på muggen. Alla misstänker alla, våldet finns i luften, i själva atmosfären, konkurrenssamhället är genomfört ut i sin yttersta konsekvens. I toppen sitter kapitalets ombud, de verkställande direktörerna, och folkets ombud, chefsadministratörerna, och slår sina galna huvuden ihop, där nere ilar folket, var och en i tron att det är just han som är utvald att bli den nästa som lyfter sig upp ur massan, som ska bli den nya idolen, nationens hjälte, vinna högsta vinsten, bli filmstjärnan, rocksångaren på modet, få pangjobbet, erbjudandet, eller åtminstone lite högre lön än i går, så att han kan köpa sig en bättre färg-tv eller byta upp sig till en bil av senaste årsmodell. Mutorna är många, det materiella välståndet högt, det andliga förtryckt undanskuffat, sålt för den dollar indianerna en gång i tiden fick för sin vackra halvö, med dess yppiga natur och härliga kustlandskap, där man kunde ligga raklång i gräset och lyssna till hjortarnas betande strax intill, höra fåglarna prata med varandra, barnen stoja och klättra i träden, bina surra, och man kunde dricka en mun klart gott vatten ur bäcken som hastigt rinner förbi.
En vacker dag kommer naturen att ta tillbaka det den just nu verkar ha förlorat. Människan kommer att tappa greppet. Maskinen hosta, hacka och spotta innan den slutgiltigt går sönder. Skyskraporna darra och rasa. Grushögen växa. Människan försvinna. Den gröna växtligheten att ta över. Sentida utgrävningar kommer att kunna visa upp en kultur som försökte lyfta sig själv i håret, som inte förstod att dom lagar som gällde naturen var samma som gällde människan. Att man inte kunde bruka våld och förstörelse i ena ändan och tro att man skulle skörda goda frukter i andra.
Den tidens människa kommer att skaka på huvudet åt okunnigheten och gråta av medlidande med de av sina förfäder som fick lida så meningslöst, som ödade sina liv i kapitalismens grottekvarn, ohjälpligt fast i ett system som tidigt dömt sig självt och därmed sina deltagare.
På ruinernas grönskande kullar leker barnen åter tafatt, musiken ljuder och livet leker igen.
En av korna trycker nosen mot fönstret och återför mig till torpet i Höstena igen. Ungarna har tagit av sig kläderna och springer nakna ut i regnet.
Lasse Collin 1977