Två om dan En egenartad historia skriven av Lasse Collin 1971. Det började med ett vykort. Ett ovanligt simpelt vykort till och med. Ett sånt där som dom delar ut gratis på dom bättre hotellen för att man ska skicka det till sina vänner och berätta hur bra man har det. Självklart blev jag förbannad när jag såg vad som dansade in genom brevinkastet. Såna idioter, vem som helst kunde ju läsa det. Men jag behövde inte vara orolig. Så klumpiga var dom inte. Det var så välplanerat så. Det banala motivet med den tråkiga hotellexteriören, krysset vid ett av fönstren längst upp och texten "Här bor jag". Vem hade anledning att intressera sig för sånt? Och hälsningen på baksidan "Vi svälter men älskar dig. Många pussar från G". Bara den som kände till koden kunde få ut något av det. Därmed var det alltså slut på lugnet. Jag skulle bli tvungen att ge mig av igen just som jag äntligen hade börjat få lite ordning på saker och ting. Lägenhet fixad (femtiotusen i övertag för en gammal pinnsoffa), möbler anskaffade och utplacerade, köket målat, tv-antennen uppsatt och justerad och en mörkgrå kostym inköpt. Allt således upplagt för en normal, trygg, småborgerlig tillvaro, utan några andra egentliga problem än att få kompletterat min föda med dom grönsaker mitt matställe konsekvent undanhöll sina gäster. Nog för att jag haft på känn att det skulle bli svårt att leva helt säker i fortsättningen. Men att det skulle gå så snabbt, det hade jag inte räknat med. Ett år åtminstone. Hade jag bara fått ett år på mig, hade det inte varit några problem. Eller åtminstone hade bekymren varit betydligt mindre. Då hade jag haft gott om tid för anpassning, hunnit skaffa mig ett namn och en ställning i det etablerade samhället. Hade utan att behöva riskera något kunnat ta mig några veckors tjänstledigt. Men vem kan göra det efter att bara ha jobbat stadigt i fjorton dagar? Särskilt irriterande var det med tanke på den jätteleverans som jag hade satt punkt med förra gången. Hade dom verkligen redan gjort slut på denna min sista fantastiska avskedspresent till alla mina vänner och bekanta? Jag hade spelat ut alla mina kontakter, min slughet och mitt organisatoriska sinnelag. Fyra långtradare hade dånat genom natten fyllda med tabletter och andra sinnesutvidgande godsaker. Med varliga händer hade dom lotsats tvärs genom Europa på krångliga byvägar och slingrande bergsvägar. Och när dom kom fram hade jag själv stått uppe på bron i den gråkalla funktiga morgonen och övervakat omlastningen. Räknat lådor, kontrollerat adresslappar, kvitterat tusen och ett papper, bjudit chaufförerna på kaffe ur mina egenhändigt medförda termoskannor, och allt hade fungerat klanderfritt. Inte en jävel hade misstänkt någonting. Kanske hade det till och med gått för bra. För när jag sedan meddelade att jag bestämt mig för att hoppa av, att dra mig tillbaka för att försöka leva mitt eget liv, var det ingen måtta på alla presenter och mutor dom försökte övertala mig med. Inte minst mina kontakter inom den statliga tjänstemannakåren, tullarna, luftbevakningen, snutarna, meteorologerna, lotsarna och militärerna, som naturligtvis såg framtida sköna extraförtjänster flyga all världens väg. Men jag var obönhörlig. Beslutet var fattat och jag hade gett mig fan på att stå fast. Och det gjorde jag även om jag till sist blev tvungen att förklara mina synpunkter i ett tack och avskedsbrev som jag distribuerade på elva språk bara för att ingen sen skulle kunna komma och säga att dom svävade i ovisshet om vad dom hade att rätta sig efter. Men nu var det tydligen bara att börja om från början igen. Vilken svag karaktär människan ändå har. Egentligen borde jag väl ha nonchalerat vykortet. Visat att jag fortfarande stod vid mitt ord, men å andra sidan tyckte jag, eller rättare sagt mitt ömma samvete, att jag inte bara kunde lämna dom i sticket när dom nu tydligen så innerligt väl behövde mina tjänster. Att jag på sitt sätt kunde sägas vara mitt uppe i en kris, gjorde naturligtvis sitt till. Efter elva års egen företagsamhet var det inte precis enkelt att börja trivas med den sköna, men innan den mera långsiktiga anpassningen satte in, ändå rätt långtråkiga knegartillvaron. Och hade jag inte gett efter omedelbart, hade jag självklart ändå inte blivit lämnad i fred förrän dom fått som dom ville. Organisationen var stark, ledarna mäktiga och inflytelserika, hantlangarna skrupelfria och metoderna, dom kände jag bara allt för väl. Så även om dom mot förmodan inte skulle ha hört av sig mera, hade ovissheten inte lämnat mina tankar och mitt eventuella samvete i fred. Jag kunde med andra ord inte svika. Inte ens fördröja det hela några månader. Det var det dom visste när dom skickade sitt vykort. Jag hade haft semester och utnyttjat den jävligt dåligt. Det var hela saken. Fåfängt försökt ordna mig ett liv för mig själv, egoistiskt och individualistiskt när hundratusentals männsikors tillfredställelse och lycka mer eller mindre hängde på mig. Dom hade låtit mig hållas precis så länge att jag hunnit komma över det första mera svårartade problemet på vägen mot det fulla medborgerliga förtroendet, fått mitt första hederliga arbete, vilket alltså, om dom inte hindrade mig, skulle komma att få mig att glida allt längre bort ur deras inflytelsesfär. Just då satte dom in stöten. Och dom hade naturligtvis rätt. Dom kunde lita på mig. Naturligtvis ställde jag upp. Därför var jag knappast ens förbannad längre när jag så småningom samlat mig så pass att jag kunde börja göra mig redo för avfärd. Knappt ens irriterad. Snarare i det närmaste tacksam för att dom gripit in i det rätta ögonblicket och därmed också räddat mig ur frestelsen som utan tvekan hade lett mig rätt in i den eländiga knegartillvaron. Den som jag så idealistiskt under några månader varit på väg att bygga upp. Motståndet som jag först känt var som bortblåst. Jag var glad att vara igång igen och därmed var också det som nu låg bakom mig ganska likgiltigt, förmodligen någon slags yrkessjukdom än någon för mig enastående upplevelse. I varje fall hade den inte med några tabletter att göra, eftersom jag inte tagit några. Åtminstone inte vad jag kunde komma på. ----- Det var mitt i natten och gatan var lång och smal. Husen tycktes luta in över mig och gjorde att det hela kändes rätt läskigt. Nu var det väl rätt ovanligt att sådana hus brukade falla över en, men jag gick ändå med raska steg. Den gamla sortens byggmästare visste nog vad dom gjorde, metertjocka väggar, sten för sten för sten och alla stöttade dom varandra, precis som i mitt fulländade drömsamhälle. Med undantag för att människor inte är som tegelstenar. Husen skulle i varje fall inte falla samman i första taget, annat än möjligen för saneringsivriga av storkapitalet köpta stadsplanerares grävskopor. Då fick jag plötsligt kramp i underlivet samtidigt som en väldig påträngande pissnödighet kom över mig. Inte på något sätt onormalt eller ovanligt för en som svalde mellan fyrtio och femtio tabletter med lika många glas vatten om dagen, men den här gången gjorde det så ont att jag måste böja mig framåt och hukande leta efter någon avskild plats att förrätta mina behov på. Visserligen var det just nu folktomt, men inför risken att bli observerad och anmäld för något förargelseväckande, kanske det var bäst att gå in på någon gård och strila mot trädet som naturligtvis skulle stå där mitt i. Jag smet in genom närmaste port. Taket välvde sig över mig och mina hasande fotsteg ekade. Akustiken var fin och hade jag inte känt mig så dålig skulle det ha varit festligt att hämta grabbarna och lira en eller annan låt. Det skulle väl skrämma slag på folket i husen förstås. Eller så skulle dom kasta ner småslantar invirade i pappersservetter och servetterna skulle gå upp och våra nyvunna förmögenheter rulla ut över gårdens hårda mörka asfalt. Klinga och klirra och rulla bort mot soptunnorna eller kila in sig under cykelstället. Men jag stapplade istället bort och strilade mot vårdträdet som mycket riktigt stod där det skulle. Lutade mig fram och stödde min kallsvettiga panna mot den skrovliga barken medan jag vällustigt lät mina viktorianska pissförträngningar skvala ner mot rötterna. Under tiden tänkte jag på ett annat träd på en liknande gård där vi ungar haft vår lekplats för några tiotal år sedan. Just vid ett sånt här träd hade vi bundit portvakten och skjutit stenkulor med våra slangbågar i riktning mot hans testiklar tills portvaktsfrun, som var dubbelt så bred som sin man, kommit rusande med kvasten och jagat iväg hela den upphetsade barnaskaran, skurit av repen som fjättrade den arme gubben, burit in honom till hans säng och smekt hans uppsvällda underliv allt medan vi ungar spelade hartsfiol mot rutan. Upplivad av minnena börjde jag mig ner och tog upp en näve grus, hivade iväg det mot det enda lysande gula fönstret i den mörka fasaden. Kanske avverkades just nu lördagsknullet där innanför den immiga glasrutan. I så fall borde man egentligen inte störa. Hade hört att skrämda hundar kunde fastna i varandra, kanske gällde det även människor. I så fall skulle det mycket till för att skilja dem åt. Jag såg framför mig hur man ringde larmcentralen. Först när gruset smattrade mot rutan märkte jag att jag hade tagit i för dåligt. Gruset orkade inte ända upp utan slog emot i fönsterraden nedanför. Jag väntade för att se om ljuset tändes och smög mig sedan skyndsamt ut från gården. Kände att de sista dropparna blötte kalsongerna, men var i övrigt ok igen. Hörde fönstret öppnas och en gäll kvinnoröst skära genom den tysta natten, rulla upp längs fasaderna för att så småningom försvinna bort över hustaken där den blandade sig med det stilla sorlet och bruset från dom som höll staden vid liv om natten. Jag hade bara hunnit några steg när en skugga dök upp bakom mig och viskade: - Har du eld, kamrat? Jag vände mig om i farten och såg att mannen var ofarlig. Han haltade, släpade ena benet som om det vore en gummislang. Annars kände jag oftast rädsla när jag blev hejdad på gatan. Skänkte utan att blinka bort allt som begärdes av mig bara för att komma bort från obehaget. Kanske kände jag medlidande också. Jag gav honom eld till cigaretten som han hade fifflat in i mungipan. Hans händer darrade och han försökte dölja det. Men det gjorde istället det hela tydligare och han såg på mig med något kuvat, skamset i blicken. Drog ett snabbt bloss på cigaretten och blåste iväg röken i en lång stråle ut i den kyliga luften där den blandade sig med hans andedräkts vattenånga och verkade räcka i evighet. - Tack, kamrat, sa han och försvann bort i mörkret. Gummislangen hasade efter honom och det knyckte och riste i kroppen av ansträngningen att hålla balansen. Jag svepte rocken tätare omkring mig och konstaterade att det var dumt att gå ut utan extra tröja. Men vad vet man om väder och vind innan man går ut. Man bara tror. Litar till sin erfarenhet genom att gå fram till fönstret, dra ifrån gardinen och se ut över hustaken där luften är hög och klar. Bara det inte regnar. Man sätter på sig det vanliga och går den vanliga trappan ner och ut i den vanliga luften, som händelsevis råkar vara lite kylig ikväll. Men då känns det försent att ändra sig och man fortsätter ut på gatan och ner mot stan där man vet att det alltid är lite varmare. Människokroppsvärme. Märkte att jag inte hade någon klocka, hade tydligen glömt att ta på mig den. Antagligen låg den kvar på golvet bredvid sängen och visade tiden utan att någon brydde sig. Men kanske var den två, eller kanske tre. I så fall hade jag gått omkring länge nu, men vad spelade det för roll. Det var ingen som längtade efter att jag skulle komma hem. Och förresten var det så in i helvete kallt hemma. Bränslet till kaminen hade tagit slut och även om jag hade haft något kvar, skulle det dröja till fram emot förmiddagen innan det blev någorlunda varmt i rummen. Högt i tak var det också, bara för att det skulle gå åt mera värme, mera bränsle, innan det hände något. Det var bättre att gå. Att röra på sig. Att vandra gata upp och gata ner. Bra för konditionen också, men inte så mycket för skorna som blir slitna och tunna. Men jag har fler. Det luktar för jävligt här utanför källargluggen. Klibbigt. Ligger kanske nåt gammalt fyllo och sover av sig spyorna därnere. Kanske bor han där, har samlat många spyor under många dagar. Man vet inte. Om man hade varit en hon istället för en han, hade man ju kunnat tjäna lite extra. Fått ihop till något att elda med. Men å andra sidan, vem vill slita på sin kropp. Vad kostar jag? Finns det något pris på min kropp? Det finns det nog. Kanske har jag fått i mig tabletter i alla fall. Annars hade jag nog varit förbannad. Jag minns att det fanns nån orsak någonstans till att jag borde vara förbannad. Men jag kan inte komma ihåg exakt vad. Jag borde vara arg, helt enkelt. Sånt känner man på sig. Det känns otrivsamt på något sätt. Det river inne i kroppen som om något måste ut. Men jag vet inte. Jag kan inte komma ihåg vad det i så fall skulle vara. Om det är något allvarligt. Men det måste det väl vara om man blir arg av det. Dom där tabletterna. Eller vad det är. Sprutor? Jag har ett suddigt minne av nånting vitt. Antagligen snö. Men det regnade ju tidigare idag. Kanske är det tabletter i alla fall. Vad gör man när man inte vet varför man inte är arg? När man känner sig insvept i någon slagt snömos, som är som en stötdämpare runt en och man varken känner lust att ropa hurra eller att gråta. Retar man upp sig? Man känner sig ganska meningslös. Det är vad man gör. Och kanske har dom plockat bort något hos en. Bara det att man varken vet vad eller vilka dom där är. Men här kommer det en grabb som kan knyta skosnörena själv. Om han bjuder till. Och så undrar man om dom är bruna eller svarta eller om man kanske bara har spännen. Jag böjer mig ner och ser efter. Men där finns varken det ena eller andra. Jag har gummistövlarna på mig. Fast jag har satt klackjärn på dom för att folk ska höra när jag kommer och för att inte slita ut sulorna under mina nattliga promenader. Kanske väcker jag folk ur deras sköna törnrosasömn när jag klapprar fram på gatorna. I så fall ber jag om ursäkt, men det känns som jag måste klirra och klampa. Kanske har det med min mörkerrädsla att göra. När jag var liten måste jag alltid sova med lampan tänd. Annars somnade jag inte förrän morgonljuset började sila in genom fönstret, så jag kunde skymta det där gamla skrivbordet med röda galonskivan, bokhyllan, fotbollen och stolen med mina kläder. Då kändes det lugnt och tryggt och jag kunde somna in utan att oroa mig mera, utan att stirra ut i mörkret bort mot dörren och hela tiden veta att nu, nu kommer den att öppnas och någon kommer in i rummet och jag kryper ner under lakanet och jag vet, jag känner att det är någon i rummet. Någon som inte andas som jag. Men inget händer och jag kikar försiktigt fram och ser bara mörkret, men vet aldrig om någon varit där, om denna någon bara har skonat mig för den här gången, om han kanske är kvar eller om han kanske kommer tillbaka. Säkert kommer han tillbaka. Antagligen är han inne i brorsans rum, men varför skriker inte brorsan. Han sover väl inte, han är väl beredd. Men det är längesen nu. Men klackjärnen på gummistövlarna har jag kvar. I fall att. ----- Bilen kommer emot mig med full fart. Strålkastarna lyser upp hela gatan. Lyktstolparna blir svarta och fasaderna vita. Jag ser hur den närmar sig. Jag blir alldeles stel. Rycker och sliter i min kropp för att få in den mot husväggen. Trycker in mig tätt, tätt medan bilen vrålar förbi. Bakom ratten sitter föraren med hatten i nacken och visslar, tror jag, fast jag hör det förstås inte. Bara anar. Han har inte sett mig. Kanske är han berusad och befinner sig på tävlingsbanan. Kör varv efter varv. Känner kurvorna. Känner ratten under sina händer, fantiserar om att han är nån av dom aktuella racerstjärnorna. Han växlar ner och låter bilen gå runt hörnet med en gnissling, faran är över och jag reser mig. Dom ljusa byxorna har fått mörka fuktfläckar på knäna och jag borstar försiktigt på det smutsiga. Muttrar för mig själv. Var han ute efter mig så bar han sig klumpigt åt. Varför inte stanna och gå ur bilen och ge mig en smäll på käften istället. Men det är förstås säkrare att sitta i bilen med plåten som ett pansar omkring sig och låta bilen göra jobbet. Vara avskärmad från yttervärlden, med motorn stolt brummande under motorhuven, hastigt borrande sig framåt genom mörkret med hästkrafterna ylande. Jag vänder mig om och tittar långt bort efter gatan. Går med huvudet vridet i en farligt djärv vinkel ända tills det sjunger till i skallen på mig och ljudet av metallklang tränger in i mig. Jag är nedslaget, tänker jag där nere på marken och öppnar försiktigt ögonen, men ser bara den gröna lyktstolpen luta sig över mig med sin stora förvånade lampa som en vajande lanterna mot den smutsiga mörka himlen. Bulan växer ut i tinningen, den ömmar och jag håller huvudet i händerna. Tar försiktigt på det onda stället och märker att det kommer blod på mina händer och det droppar ner på rocken. Jag reser mig och vinglar snabbt bort längs gatan. Handen trycker mot såret och klackjärnen slår gnistor mot stenläggningen. ----- Dom är två som tar hand om mig. Ambulanser är alltid dubbelbetjänade nu för tiden. Ibland är det ännu fler. Vårdarna lägger mig försiktigt på en bår, lyfter och skjuter in mig genom bilens gapande bakände. Jag svimmar för ett ögonblick, kanske är det av smällen, kanske av lycka, men vaknar upp lagom för att höra dom tala. - En tung fan det här, säger den ena. - Förstår inte vad folk ska ute att göra i sånt här väder, säger den andrra. Rena rånarkvällen i kväll. - Såg du nån? frågar han mig, men jag bara ruskar på huvudet. Det verkar så försmädligt att säga något om lyktstolpen. Precis som om jag inte kunde ta vara på mig själv. Jag säger alltså inget, dom slår igen dörrarna och jag får en mjuk hand på min panna. En sjuksyster kopplar loss syrgasapparaten och sätter tratten framför munnen på mig. Det surrar i huvudet och jag andas häftigt. - Nej, nej, skriker jag, men det är bara som en viskning. Jag märker hur hon lossar mitt bälte och hennes händer trevar över min underkropp. Det sticker till i låret på mig och jag förstår strax innan jag somnar in att jag nu har fått en spruta. Inga tabletter utan en helt legal spruta. Jag är inte rädd längre och kan nog aldrig mer bli förbannad. Allt är så varmt och rött att jag nästan måste kräkas, men syster är där med en brun papperspåse, prasslar med den framför näsan på mig. Ljudet får mina nerver att gnida sig mot varandra fram och tillbaka och kräklusten går över lika fort som den kom. - Vad heter du, frågar syster och samtidigt hör jag hur ambulansen har slagit på sirenen. Är jag så skadad, tänker jag. - Jan Persson och jag har ett födelsemärke under vänster armhåla, viskar jag. Hennes ansikte syns inte i den mörka ambulansen, men jag känner att hon inte dragit upp mina byxor, men samtidigt sticker det till i låret igen. Skall jag perforeras? - Var bara lugn, säger hon med mjuk röst. Den kommer nånstans långt bortifrån. Det gulröda skenet ligger som en hinna över mina ögon. - Har jag gummistövlarna på mig? frågar jag, men hinner aldrig få något svar eftersom båren just då börjar kränga fram och tillbaka och välter av sitt underrede när ambulansen ökar farten genom en kurva. Hennes händer försvinner och jag kastas ut genom bakdörrarna som slagits upp på vid gavel. Ambulansen far vidare genom natten med sirenerna vrålande. Det röda blinkande ljuset kommer och går, kommer och går och försvinner till sist långt borta där den allmänna landsvägen övergår till motorväg. ----- Man har surrat mig väl, jag kan inte röra mig. Båren har blivit mitt tak, som välver sig ovanför min rygg och regnet trummar mot den spända duken. Min nakna underkropp är kall av de fuktiga löven och jag kämpar för att vända mig. Som en sköldpadda som någon sadistisk unge petat över på rygg, fast tvärtom. Här kan jag ligga och trycka i mina löv. Men var är mina stövlar? Det drar om fötterna som sticker utanför den allt för korta bårens kant. Och ändå är jag absolut inte över medellängd, säkert inte heller över trettio år, fast jag har inte fått några tabletter. Bara två sprutor i låret, som nu skaver sig allt längre ner genom fjolårslöven, där maskarna har gått i ide, dragit sig tillbaka för att trösta sig i den värme som den evigt pågående förruttnelsen utstrålar. Där trivs dom jävlarna och jag pressar mina armar och ben till det yttersta för att spränga mina fjättrar. Men båren är för stark, konstruktionen för säker, våldsamheter ska inte ha en chans. Utformning och praktisk erfarenhet av situationen ute på fältet har skapat ett oöverstigligt hinder för min fortsatta verksamhet. Min frihet är beskuren, men jag bär min bår med en viss stolthet. Även om den pressar ner mig mot jorden. Jag tänker att om jag bara hade haft min batteridrivna rakapparat med mig, så kunde jag ha sågat mig genom väven. Dragit upp apparaten ur fickan med tänderna och låtit den gnaga och gnaga mot duken. Spänt den mellan mitt snedvridna huvuds kind och bårens vitala delar och jag hade snart varit fri. Men nu har jag alltså den inte med mig, men jag har mina kraftiga gulvita tänder. Dom har jag fått beröm för, framförallt som sjuåring, då jag kom i tidningen för att ännu ingen karies syntes till i käften på mig. Nu är det egentligen bara framtänderna som det är något med. Den svarta amalgamen fyller resten. Det vill säga, den gulvita starka emaljen finns kvar, men innehållet är utbytt. Men det har jag slutat oroa mig för. Plastproteser kan man köpa billigt i dagens läge. Och det finns väl inget som säger att man inte kan leva på soppa, om tänderna skulle glappa, alltså. Jag gnager mig sakta igenom väven till vänster om mig. Det gnisslar och skär i tänderna. Fibrerna fastnar mellan dem, jag spottar och sväljer och den äckliga smaken av möglat blod sticker mig i näsan. Den här båren har förvisso varit med förr. ----- När jag beslutat mig för att genomföra en sak, finns det inte mycket som kan hindra mig. Jag är en oskyldig natur. Rent av oskuldsfull. Och vill gärna så förbli. Alltså vill jag inte bli anklagad för stöld av kommunal eller statlig egendom. Även om staten, påstås det ibland, är dess medborgare, alltså även jag. Därför är jag nu utanför de räfflade glasdörrarna med den slipande inskriptionen "Olycksfall". Jag knackar på, men det hörs inte tillräckligt. Följdaktligen kommer ingen och släpper in mig. Försöker igen utan annat resultat än att långfingerknogen blir skinnflådd. Ilsknar till och ger glasdörren en spark så den ylar till och sprängs i tusen och en små fina skärvor som yr omkring i luften som tunn rök, innan de sakta dalar ner mot marken. Jag ser in i en lång korridor i vars ände en vitklädd person ett ögonblick skymtar förbi innan han försvinner in i en tvärkorridor. Med uppbjudande av all min balanseringsförmåga lyfter jag först den ena armen och för den sakta över dörrens stålskodda kant, därefter den andra. Naturligtvis fastnar jag med båren i dörrhålet och måste slingra och vrida mig som en grodman i en avloppstunnel för att ta mig igenom. Jag hasar fram några meter, men lyfts därefter upp av hastigt tillskyndande bårbärare, som blixtsnabbt uppfattat situationen och i ett enda kast placerar mig på ett för bårar av min sort avsett förkromat underrede. De börjar därefter att med hög hastighet skjuta mig framför sig genom den långa korridoren. Den ene tar plats på min mage medan den andre med ett kraftigt tag i mina båda öron, lyckas inta en sådan placering att han kan sparka bårvagnen framåt. Hastigheten ökar därmed högst väsentligt, det fläktar om mina tår, kniper jag ihop dom och ömsom spretar isär dem, kan jag faktiskt med ett visslande ljud framföra S:t Louis blues. Även om den låten numera utgått ur min repertoar. - Snedskavd axel, fraktur på pannbenet, illaluktande undertröja, konstaterar den ene bäraren, den fete som slagit sig till ro i lotusställning på min mage. - Jo, det verkar ju så, flåsar den andre som börjar bli andfådd och få svårt att med sina sparkar hålla uppe den höga farten. - Vi kör in honom på sjuan, säger den fete lugnt. Jag har munnen full av gröngråa fibrer från bårtyget och glasrök i ögonen, så jag varken kan säga eller se något. Dessutom susar det i mina öron och jag misstänker att vi passerar toaletterna. Strax därefter kränger vi våldsamt genom en kurva och därefter saktar farten in. Greppet kring mina öron slappnar av och jag förstår att vi är framme på sjuan. ----- Jag får tabletter, små och ovala. Behöver inte skölja ner med vatten som vanligt, dom smälter verkligen på tungan. Jordgubbssmak, tror jag. Sjuksystern har kraftig byst. När hon lutar sig över mig för att placera tabletterna på min tunga, släpar hennes bröst över min hals. Det känns nästan som jag skulle kvävas. Tanken på att hennes vårtgårdar nog är stora och bruna och själva vårtan blir styv av beröringen med min hals, får mig att tillfälligt överleva. Hon gnider sig fram och tillbaka. Kanske är det ett knep dom har här på avdelningen, för att distrahera så att jag inte skall tänka på medicinen hon stoppar i munnen på mig förrän det är för sent. Nu är tabletterna i alla fall absorberade av min kropp och jag känner mig fullständigt lugn och viljelös. Faktiskt skulle jag till och med tycka om ha någon att lyda. Konstigt, så brukar jag verkligen inte tycka. Men just nu känns det som det skulle göra mig fullständigt lycklig, så det har nog med tabletterna att göra. Jag har fått lov att börja röra på ögonen igen. Överläkaren har låtit meddela det, så nu ligger jag här och gör det. Låter blicken gå från det gråvita takets vänstra sida till den högra, över besöksstolen och så småningom fram till de blårutiga gardinerna framför det gallerförsedda fönstret. Därutanför vinkar en gren som är svart och knotig åt mig. Berättar om att det är vinter. Jag är orolig för mina gummistövlar. Skall jag vara riktigt ärlig är dom en stor orsak till att jag fick mod till mig att ta mig hit till sjukhuset. Det är klart att jag tror på läkarvetenskapen, men det är ändå något ovisst med den när man har den så här på nära håll. Ett par bra gummistövlar är betydligt konkretare. Inte för att inte läkarvetenskapen kan vara nog så konkret den också. Man märker så mycket när man ligger här några dygn. Att man ska behöva vakna klockan sex på morgonen eftersom det då ska bäddas, städas och vädras, när man mest av allt istället önskar att något av dom raska och villiga biträdena skall ge till ett glatt utrop och komma fram med mina stövlar, som jag förstås ställde under sängen som vanligt innan jag gick och la mig i går kväll. Men det händer aldrig. Istället fnittrar dom och pladdrar med varandra om helt andra saker. Om dom ska fortsätta med p-piller eller sluta helt. Om dom ska ha den röda klänningen med de insydda speglarna på sig ikväll eller om det kanske är bättra att inte ha någon alls. Och så fnissar dom. Men några stövlar med klackjärn hör jag aldrig talas om. Inte väntar jag det heller. Det är bara det att jag så gärna vill vara säker på att dom verkligen står under sängen. Att jag inte ställt dom någon annanstans. Kan nämligen inte riktigt minnas hur det egentligen var med den saken. Tabletterna har jag i alla fall fått. Systern är punktlig som en klocka. Faktiskt har det mer och mer blivit så, att jag börjat längta efter dom. Eller om det är hennes styva bröstvårtor. Och jag tror hon gör detsamma, för jag tycker mig ha märkt att hon för varje gång alltmer ökar trycket och friktionen mot mig. Hon har börjat med någon slags rullande rörelse som verkar mycket lovande. - Syster, flämtar jag, det står ett par stövlar under min säng. Vill syster vara snäll och ställa dom lite snyggare invid väggen. Jag är rädd att dom ska sjunka ihop i skaften annars, förstår syster. Hon ser leende på mig, böjer sig ner och ordnar det, precis som jag vill. Då finns dom alltså där. Fast jag hörde förstås inte det där vanliga gnisslet som brukar uppstå när man flyttar gummistövlar och dom gnider mot varandra. Men kanske är hon försiktig och flyttar dom en och en. Jag får lita på henne så länge och hålla tillbaka min nyfikenhet tills jag kan röra på huvudet igen. - Såja, Persson, säger hon, reser sig upp och rättar till filten jag har på mig. Ger mig en smekning över pannan och går sin väg. - Försök att sova lite nu, så blir ni snart bra igen, säger hon när hon svänger om hörnet ut i korridoren. Jag hör hennes träskoklädda fötter klappra bort, hon gnolar på en visa som jag tycker jag känner igen, fast säker är jag inte. ----- Det frasar av nylonrockar i dörren och när jag vänder ögonen åt det hållet, ser jag att dom har kommit allesammans. Överläkaren förstår jag är han som står längst fram. Han har ett rött band runt armen. Är väl något slags befälstecken. De andra följer honom tätt i hälarna, trycker sina ansikten så nära hans mun som möjligt för att uppsnappa de sluddriga orden som då och då hoppar ur den. - Det här är Persson, säger han och nickar åt mitt håll. Fyra ögon stirrar på mig och nickar instämmande. Det är Persson som ligger i sängen där, konstaterar dom. Där under den grå filten. - Det är ett intressant fall, fortsätter överläkaren. Lägg det på minnet, mina herrar. Som ni ser har vi vidtagit alla säkerhetsåtgärder. Armarna är surrade med breda läderremmar. Benen och fötterna är fastspända vid sängens nedre del enligt Zykovskis princip, det vill säga med den nya sortens kättingar, lätt elastiska för cirkulationens skull. Gå gärna lite närmare och pröva hållfastheten. De svärmar runt mig som vita måsar. Käftarna kacklar och dom rycker och drar i mina armar och ben för att pröva att säkerhetsanordningarna verkligen är tillfyllest. Det skaver i blodblåsorna, men annars känns det skönt med deras intresse. Det är lite ensamt här och dagarna blir långa. Det är bara systrarna som kommer och vädrar och drar upp min filt till hakan när jag äntligen lyckats få ner den någon decimeter efter timmar av arbete. - Får han injektioner? undrar en vetgirig ung kandidat. Hans bruna ögon lyser över hans lindrigt rena munskydd. - Nej, istället håller vi honom på 50 mg Ovalionin fyra gånger om dan, svarar överläkaren med ett menande leende. - Jamen dåså. Kandidaten nickar förstående mot mig, drar mig lätt i näsan, vränger upp mina ögonlock, ruskar på mitt huvud, håller mig ett ögonblick i axlarna, låter sedan sitt intresse glida över till remkonstruktionen, som han ytterst noga besiktigar. - Hur mycket är klockan? frågar jag mest för att ha något att säga. Dom rycker till, stirrar förvånat på mig, sedan häpet på varandra. - Fördubbla dosen, muttrar överläkaren och en av kandidaterna gör en anteckning. - Kom nu mina barn, säger han sedan och de fyra vetgiriga radar upp sig bakom honom. Trängs lite om platserna närmast hans breda ryggtavla, men marscherar så småningom i god ordning ut genom dörren. - Skynda på nu, vi ska hinna med sprutorna också. Dom är faktiskt betydligt intressantare. Symptomen ligger närmare ytan, så att säga. Tabletter i all ära... Överläkarens röst dör bort. Filten har dom jäklarna dragit ner på golvet. Jag kan inte se det, men känner svalkan ta hand om min kropp. Skinnet knottrar sig, det rycker och spänner skön och jag faller i en lätt dvala. ----- Det är natt utanför fönstret. Ljusröret i taket tittar mig rakt i ögonen, det går inte att komma undan det. Syster har visserligen lovat att det ska komma någon och vrida det en aning, men ännu har jag inte sett till någon. Nu kommer hon med mina två roterande bröst med tabletterna. Hon kisar förvånat på mig när hon får se att filten ligger på golvet. - Så slarvigt, Persson. Inte ska vi väl ha nån förkylning, va? säger hon och smeker mig över låret. Så ser hon sig omkring, drar sedan av sig trosorna, tar ett skutt upp i sängen och sätter sig bredbent över min mage. Det skaver i mina remmar och kedjor när hon höjer och sänker sig, sängen knarrar och dunkar, men annars är det bra. - Persson, stönar hon och kastar sig häftigt på min mage just som jag skjuter iväg några miljoner tablettberusade spermatozer, som glatt piskande med de knixande svansarna slåss om att hinna först upp i hennes livmoderhals. - Har du nyckeln, frågar jag, helt fräckt utnyttjande situationen för mina egna högst egoistiska syften. Men hon skakar på huvudet. - Jag fixar den, viskar hon ömt i mitt öra. - Strax efter midnatt, kuttrar jag tillbaka. Ta med några smörgåsar också. Hon smeker mitt ansikte där skäggstubben nu är ett par dygn gammal och ger ifrån sig ett sprakande ljud. Jag gapar automatiskt och hon kastar hastigt in den dubbla dosen Ovalionin. Jordgubbssmaken lägger sig som bomull kring hjärtat och jag är fullt upptagen av den njutningen när hon med ett spänsigt språng lättar från sängen, drar upp trosorna och virvlar bort. ----- Hon har en stor resväska med sig, sätter nyckeln i Zykovskis princip och befriar mina ben från sängen. Remmarna är lite besvärligare. Hon svär och muttrar, tar spjärn med båda fötterna mot sängkanten, drar och sliter och till slut glider remmarna med ett ryck ur låsanordningarna. - Gertrud, säger hon och räcker fram handen. - Jan, men det vet du ju redan, flinar jag, joggar lite grand fram och tillbaka i rummet för att få upp blodcirkulationen. Man blir väldigt darrig av att ligga i sjukhussäng, nämligen. - Ta på dej det här. Hon slänger fram en vit sköterskerock, ett munskydd och en liten hätta och jag tvekar inte utan skyler ögonblickligen min kropp med de raffinerade plaggen. - Ja, då går vi då, säger hon och blinkar uppmuntrande åt mig. - Jag bär, säger jag och river åt mig den bruna resväska. Man är ganska nervös inför sådana här flyktförsök. Blir vi ertappade hamnar åtminstone jag bland sprutorna och därifrån är det få som kommer tillbaka. Jag glömmer därför alldeles bort att titta efter gummistövlarna och ger mig barfota iväg efter Gertrud som redan hunnit en bit bort i korridoren. Hon pratar hela tiden med mig om sina killproblem, för att det ska verka som om vi var vilka systrar som helst på väg till matsalen. De två bårbärarna som körde in mig på sjuan gör honnör när vi passerar, dörrarna öppnas vänligt för oss och jag drar i ett djupt andetag in den råa nattluften i lungorna, låter den sedan sakta väsa ut igen bakom sammanbitna tänder, tar ett fast grepp i Gertruds arm och vi rusar allt vad vi orkar bort över parkeringsplatsen. Gertrud flämtar och flåsar, men jag driver henne framåt genom att då och då ge henne ett kraftig slag i ändan med resväskan, så vi kan hålla en ganska hög fart. Efter ett par hundra meter stannar vi och vänder oss om. Sjukhuset ligger där och lyser som ett passagerarfartyg i feststämning på väg över mörka vatten. Gertrud snyftar till och tårar rinner över kinderna. Jag kramar henne, slickar saltet från hennes ögon, smeker henne mellan låren. Sedan är vi klara att dra vidare. ----- Friheten lyser ur mina ögon. Det är jag säker på. Hade någon sett mig nu, skulle han antagligen tänkt att den där verkar ju inte riktigt normal. Vad har dom egentligen anstalterna till nu för tiden? Fast man kan ju undra hur han själv skulle sett ut i om han farit fram i hundratjugo knutar iförd vit sköterskerock med tillhörande liten hätta. Visst kör hon säkert, Gertrud, men man är ju inte precis uppfödd på bönpallen. Det känns mest i svängarna. Kroppen hänger inte riktigt med. Svänger hon åt vänster är man själv på väg åt höger och vice versa. Hennes rödblonda hår står rakt ut som en strut och vispar fram och tillbaka, mestadels i mina ögon, vilket är rätt irriterande. Men hennes midja är skön att hålla om. Visserligen känns magen lite slapp när hon ibland slappnar av. Kanske har hon fött barn, det brukar ju töja på muskulaturen. Jag trevar in under hennes rock och känner efter. Hon är svettig mellan valkarna. - Tafsa inte! skiker hon. - Va? ropar jag tillbaka. - Jag kan köra i diket, idiot! vrålar hon. Men jag släpper inte greppet. Det värmer skönt om handen och det kan behövas eftersom det är mer än kyligt att sitta här i draget. Gertrud har det visserligen värre som kör, själv kan jag kura in mig bakom hennes rygg hur mycket som helst. - Du kör bra, ropar jag. Asfalten löper förbi under mina bara fötter. Sätter jag ner tån går den av. Ajöss med den. Dikena rinner förbi. Inte en enda bil har passerat oss hittills. Gertrud kör verkligen fort. Raka rör och öppet spjäll, som man sa förr i världen. Solen tittar fram mellan molntapparna och jag känner mig lycklig. Hon vänder sig om ett ögonblick och blinkar åt mig, drar sen gashandtaget i botten, så att det tar ett skutt i hastighetsmätaren. ----- - Det är klart du måste ta dina tabletter, säger hon. Annars blir du ju aldrig bra. Så här kan du inte gå omkring. Hur gick det till egentligen? Jag berättade om bilen och lyktstolpen och naturligtvis gapskrattar hon. Det är nära att jag blir förbannad. Kanske borde jag ta mina tabletter i alla fall. För trevnadens skull. Men jag behöver inte oroa mig. Hon kryper närmare, trycker ner mig mot den leriga marken, tränger bysten mot min hals och jollrar: - Seså, lilla gubben. Det är ju för ditt eget bästa. Brösten roterar som ett par slipskivor. Hon anstränger sig verkligen och jag gör henne inte besviken. Jordgubbssmaken fyller mitt inre med små mjuka dimmor. Jag flyter bort, simmande med strömmen en två tre decimeter ovanför marken, törnar mot en uppskjutande sten och landar sedan brutalt på ena axeln i en vattenpöl. Det kalla vattnet väcker upp mig och får mig på fötter. Sköterskerocken är lerig och blöt. Jag är absolut inte någon prydnad för min kår. Bara inte överläkaren får se mig sån här, tänker jag. Då blir det ingen lönegradsuppflyttning för lilla mig inte. Försöker valhänt borsta bort det värsta, men gnider bara ut det lite jämnare, så att rocken efter en stund genomgående får en mera gråbrun färg. Men lugnet är återvunnet. Tack Gertrud för din innehållsrika resväska. Jag går bort och kramar om henne, men hon fnissar, gör sig fri och pekar på motorcykeln som ligger slängd i diket. - Sparka igång den, kommenderar hon. Den blöta rocken slafsar om benen när jag tveksamt kliver bort mot diket. Det kyler om pungen, om jag bara hade haft ett par torra kalsonger. Jag skänker den i mitt minne ännu bortilande ambulansen en tanke. Apropå gummistövlar, alltså. Vad kan en sjuksköterska i en mörk ambulans ha för intresse av ett par gummistövlar? Eller missade jag dom verkligen där vid min säng? Där har man fått något att fundera på. Jag leder upp den tunga blänkande 750-kubikaren på vägen och sätter mig gränsle över långsadeln. Det svala lädret känns varmt mot mina skinkor och den går igång på andra kicken. Den spyr sotsvart rök över nejden, motorbullret fyller luften och jag ropar åt Gertrud som sitter på huk på andra sidan diket, att ta över styret. - Kör du, skriker hon. - Men du vet ju att jag inte har något körkort, protesterar jag. Blir vi stoppade så åker vi fast. - Är du feg eller vad är det med dig? Ska du ha en tablett till! Gertrud reser sig, hoppar över diket och knuffar brutalt bort mig. Sätter sig som kvinnor till häst förr i världen gjorde med båda benen åt samma håll, lägger i växeln, släpper upp kopplingen och brakar iväg. Hennes oklanderligt vita sköterskerock fladdrar upp av luftdraget, hon sliter den hastigt av sig och den flyger iväg och virar sig runt huvudet på mig. Därmed slipper jag se hennes, så när som på bh-bandet, nakna ryggtavla försvinna bort i kvällningen. Det enda hon efterlämnar är en brun resväska av konstläder innehållande, visar det sig vid en närmare undersökning, över femtio kilo Ovalionin med jordgubbssmak. ----- Hästen är en före detta travhäst från Åby, och han lunkar så sakta mot norr. Mörket har fallit och jag känner mig lite ensam. Gubben vid tömmarna är nämligen inte vidare språksam av sig. Det är en gammal rynkig man, av den matta blicken att döma, har han ingen längre tid kvar. Men det kanske inte gör så mycket när man redan har sett det mesta. Jag håller honom i schack med en präktig trädgren som jag funnit i diket och han visar inga tecken till aggression. Men tyst är han. Frågar man honom till exempel vad han heter, ser han bara förvånad ut. Kanske är han religiös för han knäpper krampaktigt ihop händerna över tömmarna. Vi lunkar fram, på avstånd ylar några vargar, annars är allt lugnt och tyst, bortsett från klappret från hästens hovar. Han börjar bli väl gammal för sådana här förflyttningar och rör sig ytterst försiktigt, sätter hovarna i marken som om dom var gjorda av glas. Klapperljudet är därför minimalt. - Hoppla, ropar jag till hästen, men han reagerar inte. Gubben tittar envist och dunkelt framåt den långa raksträckan. Jag sträcker mig fram för att se honom tydligare i ansiktet och för att försöka fånga hans blick, men den är långt, långt borta, i sina drömmar är han på väg någon helt annanstans. Jag vinkar några gånger fram och tillbaka med grenen framför ögonen på honom, men han visar inte med en blinkning att han är medveten om att jag är närvarande. När jag tar tömmarna ur hans hand och får stopp på hästen, reagerar han inte. Det är inte lätt att få loss hästen ur skaklarna, skruvar, muttrar och en massa gammal ståltråd har rostat samman, men med hjälp av en sten lyckas jag först slå av den ena och sedan den andra skakeln. Hästen är fri och jag kastar mig upp på hans breda rygg, vinkar farväl åt gubben, sätter hälarna i sidorna på hästen, som tar ett försiktigt skutt över diket och när jag vänder mig om ser jag att gubben är på väg fram för att spänna sig själv framför vagnen. Hästen är vild av förtjusning över att äntligen slippa dra den där tråkiga vagnen och han rusar fram i natten, nästan som i fornstora dar. Mina näsborrar fylls av den sötaktiga doften av nyplöjd jord och jag minns när jag var barn och bönderna plöjde sina åkrar. Hur måsarna i täta flockar följde plogen, färdiga att halvt slå ihjäl varande för den minsta masks skull. Det är ett vackert minne och jag får tårar i ögonen av all vällukten runt omkring mig. Jag måste stanna, kliver av och borrar ner ansiktet i den blöta jorden, gräver och krafsar med händerna, kastar stora kokor upp i luften, medan hästen skrämt ser på. Kanske har han aldrig tidigare haft att göra med någon jordälskande människa, men det är inte mycket att göra åt. Han får vänja sig. Efter en stund börjar ena axeln kännas ovig och dum. Det krasar i den för varje kast och jag omfamnar den nyplöjda åkern en sista gång innan jag trött sätter mig i en fåra, tar fram en jordgubbstablett som jag sakta suger i mig. Hästen kommer fram och sticker mulen i min hand. Han får två Ovalionin han också, att trösta sig med. ----- När jag rider in på skolgården flockas barnen kring hästen och mig. Kanske har dom aldrig sett en sjuksyster till häst tidigare. Dom ser också ut ha en viss respekt för hästen. Några av dom fegaste slår vad med dom modigaste att dom vågar klappa den och sedan är det slut på friden. Dom rusar fram som en man, formligen anfaller hästen från alla håll och kanter. Den stampar lite irriterat med ena hoven, men uppför sig i övrigt hyfsat inför den påträngande uppmärksamheten. Står helt lugnt och låter sig klappas av alla ivriga barnahänder som kittlar och river i hans luggslitna päls. Efter en stund tycker jag det är nog. - Ställ upp er på två led, ögonblickligen! ropar jag med min allra mest feminina men ändå barskaste stämma. Marschera sedan lugnt och stilla upp till skolläkarens mottagning och lämna era urinprov. Är det någon som har glömt sin flaska, går det bra att ordna den saken på mottagningen. Marsch pannkaka! Jag binder hästen i nätstaketet medan barnen försvinner in genom skolporten. Därefter tar jag mig bakvägen upp till mottagningsrummet. Urinproven radar upp sig på skrivbordet och jag fyller undan för undan i intygen om äggvita, paratyfus, röda hund, gonorré, öronsprång och difteri. Därefter ger jag var och en av eleverna två stycken Ovalionin, lämnar en plastpåse med resten på bordet, och drar mig sedan sakta baklänges ut genom dörren. Låser den väl efter mig, rusar ner för trapporna, gör loss hästen och försvinner. ----- Kvällstidningen har naturligtvis slagit upp det stort. Halva första sidan tas upp av en bild på barnen i skolan. Den är tagen från läkarmottagningen, man kan till och med skymta etiketterna på urinproverna snett till höger bakom eleverna. "Tvåhundra skolbarn tablettberusade. Okänd skolsköterska misstänkt." Därefter följer hela historien om hur barnen lurats upp till skolläkarens mottagning. Hur de fått intyg om att de var allvarligt sjuka samt vidare två små tabletter med namnet Ovalionin präglat på såväl över- som undersidan. Hur barnen sedan dom beordrats att svälja ner tabletterna, blivit inlåsta på mottagningen, och därvid fallit offer för en sexuell lössläppthet, som enligt reportern "i anständighetens namn inte passar sig i tryck". Trots att det skulle kunna komma att användas som bevis mot mig om jag ertappades med artikeln i rockfickan, kunde jag inte motstå min lust att riva ut den. Nu är jag alltså efterspanad. Som okänd skolsköterska. Kanske är det allvarligare än att ha rymt från ett gallerförsett sjukhus. ----- Det går inte att i längden leva bara på tabletter. Man måste få i sig lite riktig mat också. Därför ger jag mig ut på spaning efter något vänligt krypin. Sköterskerocken har torkat, så det kan inte vara den folk vänder sig om efter. Ändå har jag en känsla av att vara påpassad och uppmärksammad. Jag gör ett litet experiment. Går i snabb takt framåt trottoaren, pressar mig fram mellan människorna som fyller den trånga passagen mellan skyltfönstren och körbanan. Så stannar jag helt plötsligt mitt i steget, vänder mig om och studerar effekten. Resultatet är över förväntan. Jag lyckas på det här sättet genera i det närmaste tjugo människor, som vid min hastiga inbromsning och huvudvridning inte hinner se ut som om dom var intresserade av något annat än mig. Jag får ytterligare en idé. En av mera ekonomisk natur. Ett sätt att finansiera min frukost. Jag smyger mig intill husväggen, sätter mig på resväskan och börjar försäljningen. - Här var det små fina tabletter, två för en tia. Passa på! Fin Ovalionin blåser bort varje ledsen min, ropar jag raskt och högt om och om igen. Människorna stannar tveksamt till framför mig. Några börjar genast fumla med sina plånböcker, andra söker i fickorna efter kronorna som skall skänka dom denna genväg till lyckan. - Två för en tia med jättegod jordgubbssmak, låter jag min stämma skalla för att mana på dom och snabba upp beslutsprocessen. Strax har jag sålt de första hundra. Den första lilla plastpåsen är tom och jag trevar efter nästa i resväskans inre. Folk trängs omkring mig. Det är nästan som på rea. Bara det att kunderna här är mindre intresserade av hur det dom köper ser ut, än av att spana upp och nedför gatan för att hela tiden vara förvissade om att kusten är klar. Det kan ju vara en fälla. Just när det börjar bli riktig fart på affärerna, tränger sig en man i gulbrun ulster, svart slickat hår och smal mustasch fram och väser i mitt öra: - Stick, syster, det här är mitt distrikt! Jag känner något hårt stöta till mig på ryggen. Det hårda finns i hans ficka och först tror jag att han fått ett oerhört stånd, men sedan förstår jag. - Packa ihop prylarna, annars sätter jag en kula mellan revbenen på dig, syster, väser den ulsterklädde och ger mig en stöt, så jag tippar ner från resväskan. Jag torkar rent örat från hans saliv, tar lugnt resväskan, och låter mina tior nonchalant dansa ner i sköterskerockens ficka. Det skramlar skönt när jag tar dom första stegen därifrån och jag hör ett sus av besvikelse från alla dom som ännu inte fått köpa något. De tränger på bakom mig och jag blir tvungen att rusa därifrån för allt vad tygen håller. Efter ett kvarter stannar jag flåsande och ser mig om, men människomassan har satt sig i rörelse efter mig och jag måste fortsätta min löpning. Efter ett par kvarter stannar jag igen och lyssnar på klampet från deras fötter, sedan viker jag in på en tvärgata, in på nästa och på nästa och tydligen har jag bra fart för snart skymtar jag mina förföljare framför mig. Jag knappar in på försprånget, lägger mig sist i kön och känner mig på så sätt ganska säker på att undgå upptäckt. Mina förföljares hela uppmärksamhet är riktad framåt i ansträngningen att få syn på min smutsiga sköterskerock. Efter en stund tröttnar jag på den enformiga kurragömmaleken och när jag för åttonde gången passerar mitt före detta försäljningsställe, där den ulsterklädde nu slagit upp sin lilla portabla butik, saktar jag in och låter mig driva ut i cirkelns periferi och in genom en dörr över vilken de tre bokstäverna BAR blinkar i det tunna gryningsljuset. - En tallrik yoghurt och en mellanöl, tack, flämtar jag och sjunker ner vid ett rangligt bord med perstorpsskiva. ----- Hela stället stinker. Lukten hänger som ett fint stoft i luften. Den går inte att komma ifrån. Frukosten smakar därefter. Det är som om något mycket gammalt ligger och förmultnar där. Jag vänder och vrider mig för att se om jag kan upptäcka något. Jag blir så uppfylld av upptäckarlusta att jag kryper ner på golvet, sniffar och vädrar med näsborrarna på vid gavel, sökande efter detta något som förpestar luften. Söker mig fram mellan gästernas ben. Smiter in genom dörren till köket just när någon slänger till mig ett halvt avätet kotlettben i tron att jag är en herrelös hund och vill på så sätt visa sin tillgivenhet och goda handlag med de oskyldiga djuren. Frid över denne okände givares minne. I köket finner jag vad jag söker. Det vill säga, det luktar starkare här ute. Och jag söker mig raskt genaste vägen, men blir om sanningen ska fram, ganska häpen när min näsa plötsligt trycks platt mot ett ludet smalben. Jag slickar lätt mothårs och reaktionen uteblir inte. - Har du sett på fan, Henry, en hund! Du vet vad hälsovårdsnämnden säger. Vi mister licensen. Jävla byracka, ut med dig härifrån! Kocken slår efter mig med köttyxan, visserligen med den platta ändan, den man bultar biff med, men det är ändå ganska obehagligt. Från andra hållet närmar sig Henry med en kastrull i högsta hugg. - Stopp! ropar jag förtvivlat. Det måste vara ett misstag. - Yla du, ditt lilla monster, svarar Henry och rappar till mig över ändan med kastrullen. Jag tar ett häftigt språng åt sidan. Råkar därvid välta en stapel odiskade tallrikar, som går i golvet. Skärvorna sprids som vid en explosion och när jag skamset ser upp i kockens och Henrys ansikten förstår jag att jag är illa ute. Kocken är blåröd i fejset och har höjt yxan, denna gång med eggen framåt, för att sänka den i skallen på mig. Jag kastar mig i sista ögonblicket undan och yxan nitar sig med ett smack in i dörren ut mot serveringen. Dörren rämnar med ett brak och jag är inte sen att utnyttja den kalabalik som bryter ut bland de på dylika incidenter oförberedda gästerna. Följdaktligen tar jag med tre skutts sats avstamp från magen på en förtjusande liten gråsprängd dam i övre medelåldern och singlar som ett löv ut genom den tre millimeter tjocka fönsterrutan. I själva luftfärden vänder jag mig om och kastar in en näve Ovalionin till de upprörda ansiktena som störtat fram till den krossade rutan, där dom blir hängande som en knppe slokande och ivrigt tjattrande vitsippor. Släpande på resväskan, som jag naturligtvis passade på att snappa åt mig i all röran, drar jag mig långsamt baklänges bort, ivrigt vinkande till de i fjärran försvinnande medresenärerna på detta egendomliga illaluktande livets tåg. Jag ser en och annan förstulet smyga upp ett finger till ögonvrån, andra snyter sig med kraft i fingrarna. Det klapprande ljudet som uppstår när de befriar sig från snoret, påminner om spanska nätters vilda kastanjetter. ----- Den äckliga lukten förföljer mig i flera kvarter. Sköterskerocken är som indränkt med denna besynnerliga parfym. Jag kommer överens med mig själv att återvända någon mörk natt och föreslå kocken ett varmt bad med tillhörande tallbarsskum. Det skulle göra underverk, inte bara med kocken, utan med hela hans kommersiella inrättning. Fast helt säkert är det naturligtvis inte. Folk tål inte för häftiga omställningar i sina vanor. Växer man upp i en stinkande miljö, lär man sig med tiden att älska den över allt annat. Man trivs ingen annanstans. Var så säker. Åtminstone så länge inget alternativ erbjuds. Men det får inte avskräcka mig från att åtminstone göra ett försök. Skulle det misslyckas, är det ju bara för folk att vänta några veckor, så ska nog kocken börja lukta nästan som förr igen. Lite tålamod måste man ju ha. Jag lyfter på benen vid hållplatsens blåa stolpe och stänker några droppar. Det är viktigt att meddela sig med sin omgivning. Samtidigt stannar bussen och öppnar med en suck sina vikdörrar för mig. Jag skuttar upp för de få trappstegen, krafsar fram några småmynt ur min stinkande sköterskerock och slänger upp dom till konduktören. Han nickar, ger mig växel och en biljett tillbaka, som han stoppar in mellan mina vänskapligt grinande käkar. Den enda lediga platsen är bredvid en söt flicka i mellersta tonåren. Jag skuttar glatt fram, gläfser lite frågande och när hon nickar, tar jag plats i den sittriktiga stolen. Det är trevligt att åka buss. utanför fönstren kan man få se mycket intressant och det är tyst och lugnt. Ingen säger nånting, det enda som då och då möjligen skulle kunna distrahera ens tankar är det försynta prasslandet från kvällstidningarna. Men eftersom även denna procedur görs under de mest hänsynsfulla former, sjunker jag avslappnat bakåt i stolen och låter mig glida allt längre och längre in i en lång välbehövlig sömn. ----- Dom har satt munkorg på mig och halsband med tillhörande rem. Jag märker det inte förrän jag skall gå av bussen. Jag sitter fast helt enkelt. En hand stryker mig över ryggen för att lugna mig. - Ligg! befaller handen. Och vad kan man göra? Man lägger sig ner på det småknottriga skakande golvet med huvudet mellan tassarna och funderar ut en plan. Fast planen blir ganska dålig, så jag måste fundera ut en till. Och när jag äntligen är nästan klar förstörs alltsammans av att matte och jag ska gå av vid nästa hållplats. Hon reser sig, rycker i remmen som tecken på att nu är det dags och vi går försiktigt av bussen. - Duktig pojke, säger hon när jag kasat nerför trapporna och så stryker hon mig över sköterskerocken. I andra handen har hon en kasse med något gott i och därför försöker jag slingra mig över på den sidan för att få gå så nära det goda som möjligt. Men det går inte för sig. - Fot, Jan! säger hon med bestämd röst och rycker i halsbandet. Vad är det här för fasoner. Jag lyder. Med svansen mellan benen marscherar jag taktfast vid hennes sida ända tills vi kommer fram till grinden. Då släpper hon mig, så att jag ska få rusa in i trädgården alldeles själv. Springa av mig. Och det är chansen som jag väntat på. Trädgårdsgången är lång med vassa stenar som skär in i mina händer och fötter. Men jag sätter allt på ett kort och rusar rakt igenom trädgården och försvinner genom häcken på andra sidan. Matte springer efter mig och ropar, men jag svarar inte. ----- Det bästa med min nya förklädnad är att jag fått så lätt för att bli vän med folk. Överallt finns det människor som är beredda att smeka och klappa mig. Ibland ger dom mig mat också. Ofta riktiga delikatesser. Visserligen rester från deras egna överfulla bord, men det är gott kallt också, som dom säger i de välbärgade hemmen. På tal om välbärgad, ja. Det märker man ju snart vilka det är som man ska hålla sig till här i världen. Och det är i så fall inte dom välbärgade. Dom har sina egna hundar. Så fort jag sticker in nosen i dörrspringan, skäller dom mig för byracka och bussar sina äckliga bestar på mig för att snabbt förpassa mig utanför deras revir. Och har dom inte egna hundar, så är dom så ängsliga för att jag ska medföra smittsamma sjukdomar att dom inte vill släppa in mig och ge mig mat bara för den sakens skull. Om det nu inte är så att dom är rädda för att jag ska förorena på deras fina mattor. Nej, ska man få riktigt gott käk och bli väl bemött, ska man söka sig så långt ner i samhället man bara kan. Till dom utstötta. De fattiga, dom gamla, invaliderna, förbrytarna och deras likar. Dom har jag de bästa erfarenhet av. Även om det ibland kan bli lite plågsamt med alla deras kärleksbetygelser. Men man måste ju förstå dom, svältfödda på kärlek som dom är. Så jag står ut och tar tacksamt emot det dom ger mig. Och dom delar alltid rättvist sin mat i lika stora portioner mellan mig och sig själva. Trots att dom inte alltid har så mycket att dela på, så kompenseras det många gånger om av det gemyt som alltid råder vid våra måltider. - Här har du, hundjävel, säger min tillfälliga bekantskap och slänger åt mig ett par korvskivor. Och så flinar han, klappar mig på huvudet och river mig lite grand på sköterskerocken. Så jag känner mig verkligt välkommen. Han har gjort upp en liten eld som han värmer sina korvar på. Den lyser upp trädens knotiga stammar. Skuggorna fladdrar som osaliga andar och det gör mig lite ängslig till mods. Jag kryper intill honom, in under hans arm och han kramar mig närmare sig med ett fast grepp. Det känns så skönt att jag bestämmer mig för att vara lite bussig tillbaka. Därför slinker jag ur hans grepp, rusar in i skogen till resväskan som jag grävt ner bakom en sten, mycket karaktäristisk med sin buckliga form och läderaktiga färg, så att jag känner igen den med en gång. Där plockar jag fram en liten plastpåse tabletter, som jag med stolhet bär fram till honom. Först tittar han lite undrande, men när han väl öppnat den, vad lycklig han ser ut. - Trollar du, hundfan, viskar han med darr på stämman medan han hastigt häller ut en del av påsens innehåll i sin öppna hand. - Ta det lugnt, säger jag, och ös nu inte i dej alla på en gång. Två om dan räcker, tro mej. Jag har levt på Ovalionin i flera veckor. Han nickar, tar försiktigt två stycken i nypan och lägger dom sedan på tungan. Att han gillar jordgubbssmaken märks tydligt. Han smackar, rullar med sina mörka ögon, vrider sig i en halvcirkel på marken. Snurrar runt, runt, roterande som en propeller. Hela tiden jublar han som ett litet barn som fått glass till efterrätt. Det vill säga, innan glass blev så vanligt att det inte var något att jubla åt längre. Glad över att ha gjort honom så lycklig knycker jag ytterligare två korvskivor från stekpannan och drar mig sedan tyst tillbaka, ivrigt tuggande, in i skogen. Utanför eldens ljuscirkel är det becksvart. Det är svårt att ta sig fram i den buskiga terrängen, men snart står stammarna glesare och jag hasar med resväskan i munnen ut på en öppen plats. ----- Det är en förfärlig massa folk i rörelse och dom rör sig bara åt ena hållet. Man kan inte göra annat än att hänga med i strömmen om man inte vill bli nedtrampad. - Idag vinner dom, säger en rödbrusig karl till en välklädd äldre gentleman. - Ja, Eriksson är ju med, säger gentlemannen. Men har du hört det där med att Östen är skadad. Han blir visst borta nästa match också. - Va i helvete säger du, är det så illa, säger den rödbrusige. Då kanske det blir stryk i alla fall då. Jag kilar med upp på sittplatsläktaren, där jag slår mig ner med väskan i knät. Det var länge sedan jag var på match. Stämningen är hög. Ett gäng snett bakom har gått ut hårt. Dom är redan hesa och när jag vänder mig om ser jag en flaska cirkulerar mellan dom. När spelarna kommer ut på planen för att mjuka upp blir dom vilda av begeistring. Spelet börjar rätt försiktigt och böljar fram och tillbaka. Lagen liksom känner på varandra, men strax får dom rödklädda igång ett anfall. En brant lyra in mot straffområdet, målvakten går ut för att boxa bort bollen, men halkar oturligt och faller pladask på magen, medan bollen lugnt och värdigt singlar över honom in i målet, där den helt stilla lägger sig till ro i nätmaskorna. Vilket jubel! Man hurrar och viftar med armarna. Själv märker jag plötsligt att jag står på resväskan och hoppar. Det är bara gänget snett bakom som verkar vantrivas. - Offside, vrålar dom så att dom är alldeles blåa i ansiktet. Ut med domaren och in med en sjuttifemma koskenkorva. - Han är köpt, den jäveln, skriker dom och börjar kasta ner saker på planen. Den urdruckna flaskan singlar först av allt iväg och när den största och ilsknaste av dem vänder sig om för att se var det finns något mer att hiva iväg, får han syn på mig, griper tag i kragen på sköterskerocken, snurrar mig ovanför huvudet och släpper sedan taget så jag viner genom luften som en bomb. Luftdraget tar andan ur mig och när jag landar på gräsmattan vet jag inte var jag är. Jag ligger platt utsträckt på magen, väskan som jag givetvis inte släppt taget om, har fallit som en sten över mig. Tack och lov har låset inte gått upp, så tabletterna är i gott förvar. Jag ruskar på mig, försöker komma underfund med vad som är upp och ner och tänker sedan dra mig tillbaka. Men när jag reser mig upp med väskan för att så värdigt som möjligt göra min sorti, möts jag av ett kolossalt jätteflabb från folket på läktaren. - En jycke, ropar dom, och en sån jävla jycke sen. Fy fan vad han ser ut! - Pappa, vad är det han har på sig om magen, frågar en liten flicka som för första gången har fått följa med på fotboll. - Ett hundtäcke ser du väl, svarar pappan och gapflabbar. Ett hemskt smutsigt täcke till och med. Det hela utvecklar sig ganska otrevligt. Just när jag snällt och beskedligt ska smita av planen, kommer en av spelarna sättande för att ta fast mig. Naturligtvis springer jag undan och när han kastar sig efter mig är jag redan utan räckhåll för honom. Då sätter dom igång att jaga mig allesammans på en gång. Men mig ska dom inte få tag på så lätt. Och medan jag tänker på urklippet i min ficka cirklar jag runt dom, snirklar mig emellan dom, fintar och trixar så att dom blir alldeles yra. Publiken skrattar och gråter av glädje och när en av spelarna kastar bollen mot mig och jag i rent självförsvar tar ett rejält bett i den så att luften går ur, exploderar stadion i en skrattpsykos, som det tar flera minuter innan den går över. Men en ännu värre fara hotar. Poliserna som ännu så länge hållit sig avvvaktande vid planens kanter, släpper nu sina hundar. Och då blir det en lustiger dans. Inte nog med att dessa hundar är stora och ilskna, dom är snabba också. Snabbast av alla är en tik i sina bästa år. Hon hinner fram till mig långt före dom andra, kastar sig över mig och får ner mig på rygg i gräset. Ställer sig bredbent över mig och dräglar ner i mitt ansikte. Jag är illa ute men gör den enda en man kan göra i ett sådan situation. Jag drar upp sköterskerocken och makar mig försiktigt tillrätta, så att mitt organ kommer i läge, kör sedan med våldsam lidelse in det i henne. Hon svarar med samma inlevelse och snart har vi det riktigt skönt med varandra, medan de övriga hundrarna avvaktande samlas i en ring runt omkring oss. Men så störs friden. Under publikens jubel störtar ett fyrtiotal handfasta poliser fram, kastar hundarna åt sidan och vräker sig över oss. Den villiga tiken ser på mig med sorgsna ögon, trycker sig plattare mot min mage och poliserna drar och sliter för att skilja oss åt. Men förgäves. Det som jag för några dar sedan skrattade åt när jag kastade sten mot rutan, hade nu hänt på riktigt. Genom de plötsliga känsloförändringarna har tiken fått kramp i underlivet och vi sitter ohjälpligt fast i varandra. Poliserna lirkar och drar, men inget hjälper. De ber och bönar, stryker tiken sakta över ryggen, men även det är förgäves. Matchläkaren tillkallas, men han har bara att konstatera faktum och för att förskona publiken från åsynen av fler osedligheter, skyler han över oss med några svetthanddukar ur sin innehållsrika läkarväska. Publiken står upp och applåderar våldsamt när man på bår bär ut oss från planen, eskorterade av några blygt rodnande polismän, som mot sin vilja fått det obehagliga uppdraget att föra oss bort från mänsklighetens upphetsade blickar. ----- Från tidigt i livet har det sagts mig att det ska vara jävligt att sitta i fängelse. Därför har jag alltid tyckt att skulle vara något av det värsta som kunde hända mig. Ser jag ett hus med galler för fönstren har jag därför tagit långa omvägar för att inte skräcken ska välla upp inom mig. Vissa gånger har det förstås istället tjänat som en utmaning och jag har då steg för steg smygit mig fram mot stängslet som brukar finnas runt huset, ända tills jag bara inte stått ut med mera. Tanken är att denna sorts provokation skall bidra till att bygga upp mitt immunförsvar. På så sätt skulle jag tro att jag upplevt fler fängelser utifrån än vad de flesta brukar göra. Nu när jag för andra gången på en bår hivas in i en ambulans, är jag därför livrädd att man ska ta vägen till fängelseläkaren med mig. Tiken märker antagligen att jag darrar till, för hon slickar mig i ansiktet med sin varma röda tunga. Polissystern rycker till undsättningen med en liten vit spetsnäsduk som hon fiskar upp ur bröstfickan på uniformen och torkar av mig i ansiktet strax innan jag ska till att drunkna. Hon talar lugnande till mig och jag känner hur den där fjärilssvärmen som fladdrar omkring i magen på mig, sakta lugnar ner sig tills den fastnar i tarmluddet och blir sittande alldeles stilla. Samtidigt glider tiken av mig med ett smackande ljud. Hon gläfser lyckligt, tar ett skutt mot dörrarna som går upp av det våldsamma trycket från hennes muskulösa kropp och hon tumlar ut i ljuset. Polissystern slänger sig om halsen på mig och trycker ner mig mot båren, rädd att också jag ska försvinna samma väg. Men jag har ju varit med om dylika avhopp tidigare, så vis av skadan ligger jag stilla medan hon stänger dörrarna. Hon torkar sedan försiktigt och med bortvänt ansikte av mitt organ med den lilla spetsnäsduken, innan hon ordentligt drar ner min sköterskerock. - Jan Persson, läser hon högt på mitt halsband och jag nickar instämmande. - Född sjuttonde i fjärde nittonhundrafyrtioett, upplyser jag henne. Hon fladdrar med ögonlocken av förvåning och sätter handen för munnen för att hindra ett litet skrik att tränga över hennes läppar. I den ställningen hejdar hon sig en lång stund, medan hon låter blicken stryka upp och ned efter min på båren utsträckta kropp. Men så kommer hon tydligen underfund med att hon i alla fall tillhör poliskåren, reser sig och talar myndigt till mig. - Vad är det här för ett skämt, ryter hon. Vill du vara så vänlig att upplysa mig om det innan jag tillkallar ytterligare poliseskort. - Vill syster höra en hemlighet, undrar jag och reser mig till halvsittande. Men jag berättar bara om du på hedersord inte säger något till någon annan. Hon nickar andlöst, sätter sig ner på sin pall och knäpper händerna. - Jag är egentligen hermafrodit, börjar jag och gör sedan en liten paus för att hon ska få tillfälle att hämta andan. - Nu har det emellertid blivit med mig som det brukar bli när två varelser av olika kön möts. Jag är havande, förklarar jag högtidligt. Var därför vänlig att snarast forsla mig till en barnmorska. Värkarna har redan börjat, förmodligen är det inte långt kvar. - Jösses, utbrister hon och slår ihop händerna i en typiskt kvinnlig gest, alltså en sådan som man brukar ta till när ens bästa vänninna förtäljer en sin stora hemlighet, den som man redan för två månader sedan gissat sig till. Hon griper med darrande händer taltratten och ropar in till chauffören. - Vi måste till kvinnokliniken, det är order. Patienten är havande. - Det gick snabbt det, rosslar chauffören tillbaka genom den svarta gummislangen. Syster menar väl Blå Stjärnan? - Nej, KK, svarar systern omedelbart och med skärpa. Börjar sedan göra klar mig för förlossningen. Tacksamt griper jag efter lustgasapparaten medan hon drar på mig de obligatoriska vita kortstrumporna. Hon lägger örat mot min mage och lyssnar intensivt och eftersom fjärilarna av någon anledning åter börjat fladdra runt blir hon inte besviken. Fosterljuden är höga och starka och den spända huden buktar ut, ömsom på höger ömsom på vänster sida. - Åååh, stönar jag, åååh. Vill syster vara snäll och ge mig min bruna resväska. Jag har min medicin i den. Mina hermafrodittabletter. Hon vänder sig om och böjer sig för att dra fram väskan under bårstativet på andra sidan och jag passar då på att med en snabb handrörelse lägga beslag på hennes tjänstepistol som så inbjudande hänger i hölstret på hennes rundade höft. - Hands opp, viskar jag och petar henne mellan skinkorna med pistolen. Hon reser sig tveksamt upp och sträcker händerna mot ambulanstaket. - Gör nu bara som jag säger. Mina ögon blixtrar och hon darrar av rädsla. - Säg till chauffören att det har kommit ändrade order. Han ska istället ta väg 72 ut ur stan. Närmare destination kommer senare. Jag trycker pistolen hårdare mot hennes ena njure och hon tar taltratten. ----- Det här med gummistövlarna. Kanske borde jag ha kommit över det vid det här laget. Men har man haft ett par och dom har varit bra, så är det svårt. Mina var svarta och klackjärnen nästan nya. Det retar mig att jag inte fick med mig dom. Det här barfotalivet kan bryta ner den starkaste. Å andra sidan har det gjort det lätt för mig att komma in i kretsar där jag egentligen inte hör hemma. Mitt numera långa stripiga hår, vildvuxna skägg, den totalskitiga sköterskerocken och dom bara fötterna ger mig förtursrätt bland solmänniskorna. Solmänniskorna är ingen fascistisk organisation, som man kanske skulle kunna tro, bara en dålig översättning till svenskan av soulpeople, människorna med själ. Dessa har sitt läger på vänstra sidan av väg 72, närmare position avslöjas inte på grund av ärendets art. Det var dit jag nu ville att ambulansen skulle skjutsa mig. När vi bromsade in vid lägret var det precis som vanligt. Ungarna stormade ambulansen och demonterade det som kan demonteras. Stålkastare, gaspedaler, syrgasapparater försvann på några sekunder ut mot okända äventyr. Inom ett par minuter fanns inte mycket kvar av den förut så stolta ambulansen. Den före detta kriminalkommissarien som rattat ambulansen, polissystern och jag, förs i triumf bort till en öppen plats mellan tälten. Där har ett tjugotal solmänniskor samlats och de hälsar vår ankomst med synnerligen glada tillrop. Mina vänner från polisen ser onekligen lite förvirrade ut, men jag lugnar ner dom med några vänskapliga puffar i sidorna med pistolen som jag fortfarande inte vågat släppa. Poliser kan vara snabba. Medan jag på detta sätt håller gästerna i schack, böjer jag mig ner och öppnar resväskan och plockar fram några plastpåsar med tabletter, som omgående fördelas bland byborna. De nakna långhåriga samlas runt om mig och trycker min lediga hand. Därefter tar dom hand om gästerna, som förs bort till ett av tälten, där dom försvinner in genom den trånga öppningen. - Det var i grevens tid, Jan, säger en av de gudomliga. Sista påsen gick igår kväll. Han har munnen full av jordgubbssmak och ler med hela ansiktet. Ögonen har redan börjat förirra sig ut i evigheten. Han har fått så han klarar sig de närmaste timmarna. - Var är Gertrud, frågar jag. Har hon kommit än? Dom tittar förvånat på mig och en flicka med stora fylliga bröst frågar medan hon ömt stryker sig mot mig: - Hade inte ni sällskap? Då jag skakar på huvudet kramar hon mig och griper mig sedan i armen och drar iväg mig bakom ett tält. Där böjer hon sig fram och jag förstår att det är dags att lossa på sköterskerocken igen. När jag fumlar med knapparna känner jag att jag äntligen är bland verkliga vänner igen. ----- Solen gör tältet olidligt hett. Fast jag egentligen inte önskar något hellre än att få ligga kvar och dra mig, är jag tvungen att gå upp, för att som alla andra under de glödande morgontimmarna, slå mig ner i skuggan av tältet. Jesus sitter där redan, eller för att vara mera sanningsenlig, hans halvbror och ställföreträdare på jorden, tillika något av en ledare för solmänniskorna här vid väg 72. Ibland brukar han till och med ha törnekrona på sig. - Redan på benen, kamrat, hälsar han mig med sin djupa basröst, som vibrerar fram nånstans djupt inne ifrån det stora skägget. - Ja, det blev lite svettigt i tältet, svarar jag och slår mig ner bredvid honom. Vad sysslar du med nu för tiden. Sist vi sågs hade du fortfarande byxorna på dig, som vilken borgarbracka som helst. - Lagt om stil, säger han. Dessutom var dom bara i vägen. Snabba ryck, du vet. Jag vet, nickar jag och ser förundrat på hans enorma erektion. - Alltid sån på morgnarna? undrar jag. Han nickar: - Trivs i solen, kamrat. Och särskilt när jag är pissnödig. Han lägger sig ner i en solstrimma och organet sträcker sig vällustigt upp i riktning mot den strålande solen. En lång skugga ritar en linje upp mot hakan på honom. - Hur mycket har du egentligen med dig? undrar han. För en vecka? - En månad, minst. - Det var som fan. Och Gertrud har inte kommit tillbaka ännu, men nu blir det väl fest ändå... - Det blir väl det. Jag försöker låta så nonchalant som möjligt. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska stanna eller inte. Först vill jag bekanta mig lite närmare med polissystern, som jag tycker verkar lovande. För två räcker tabletterna minst ett år. Och på ett år hinner mycket hända. - Kanske i kväll, grymtar jag till Jesus halvbror, som nu verkar ha somnat i den starka värmen. Egendomlig typ som lägger sig mitt i den stekande solen när det finns skugga. Men kanske kommer man att bli likadan med tiden. ----- Vi sitter i en ring på den öppna platsen mellan tälten, allesammans. Det inkluderar även våra vänner från polisen. Dom sitter bredvid mig, det var ju jag som kom dragandes med dom. Tänk i alla fall vad ett halv dygn kan göra med folk. Till och med poliser. Dom står knappt att känna igen. Den f.d. kriminalkommissarien, som förresten heter Anders, lägger man visserligen märke till genom hans ålder och kraftiga överkropp, men annars är det inte mycket som stämmer med den karska uppsynen från igår. Det har kommit något milt i deras ögon och iförda blommiga ländskynken kan man ta dem för vilka reguljära soulpeople som helst. Lite bleka om nosen kanske, men några dagars sol kommer att radera även den skillnaden. Jag skruvar mig så nära polissystern jag kan. - Ursäkta, säger jag, men det är faktiskt lite trångt här. Att det inte är något fel på hennes bröst har jag långt tidigare konstaterat. Lite för stora möjligen, men det är i så fall en detalj som jag uppskattar. Men glöm det nu. Vi har alltså samlats till stormöte. Tabbletterna har verkat som vanligt. Dom slår sällan fel. Delar man ut Ovalionin till en redan tidigare väl sammnansvetsad grupp människor, resulterar det ofelbart i en mycket stark gemenskapskänsla, en jordgubbssmakens förening. Så är det också nu. Plastpåsar vandrar från people till people och dom tar för sig ordentligt. Efter hand som stämningen stiger släpper också blockeringarna i sinnena och idéerna, utkasten, skisserna börjar komma. - Vi odlar katter, så vi får skinn till vintern. - Olsson och jag tänker göra en film om ett öga. - Vi måste få klart vårt herbarium innan sommaren är slut. - Vi bjuder hit presidenten, ropar någon. Rösterna blir ivrigare och högre. Någon börjar sjunga. Först helt stilla, men efter hand som de andra tystnar tränger hans nasala stämma allt längre in i medvetandet. Han sjunger på ett besynnerligt språk, framsprunget ur stundens inlevelse och snart är alla med, gungar med överkropprana i takt, nynnar med i en stor kollektiv improvisation, där stämmor flätar sig om varandra, letar sig fram i hundratals kombinationer och fraser. Men just som extasen känns brännande nära reser sig Anders, den f.d. kriminalkommissarien, upp, höjer sina armar och larmet tystnar till ett stilla sorl. Hans blick är långt borta och hans huvud ledar mjukt från den ena sidan till den andra tills det blir alldeles tyst. Jag hör vinden strila genom gräset just innan han harklar sig. - Vi kan ta ambulansen, säger han helt lugnt. Den kan bli en överraskning. Först förstår jag inte vad han menar, men sedan begriper jag. Det är genialt. Ambulansen skall bli vårt språkrör. Vårt hemliga vapen. Vår tablettbil. Turnébussen. Den ambulerande distributionscentralen. Anders höjer avvärjande på ögonbrynen när bifallet brakar loss. Polissystern trycker sin mjuka höft mot min och ler menande. - Slå nollan till polisen! ropar hon och kysser mig bakom örat. Det häftiga smaskandet får det att slå lock och jag gnider örat häftigt. - Expedition Ovalionin, svarar jag henne och bjuder ur påsen. - Min femte, sucker hon. Men sen får det vara nog. - Kan vi godkänna kommissariens förslag? ropar någon. - Ja, ja, ja! kommer det i det närmaste unisont och jag ler för första gången mot kommissarie Anders. - Och du kör oss, gamle man? Han nickar ivrigt, ser sig omkring och går sedan med långa gungande steg bort till den av ungjävlarna demolerade och grafittimålade ambulansen. ----- Vi är sju som åker. Åtta med kommissarie Anders som kör. Med säkra händer lotsar han den numera färgsprakande bilen förbi motorvägarnas oändliga köer. Polissyster Berit och jag sitter uppe på en liten plattform, som byggts på taket, och gör taskiga miner åt knegarbilisternas ilskna ansikten medan vi med mittlinjen stadigt mellan hjulparen susar förbi. Musiken dånar ur ambulansens två stora högtalare och vi halvligger på soffan och njuter så gott det går av det ensidiga landskapet med den breda motorvägen som ett skalpellsnitt tvärs igenom. Jag ser för min inre syn flygplanen landa och starta, tanksen rulla och soldaterna marschera, svettigt svängande med armarna i takt till klackjärnens klapper. Vad bygger man annars motorvägar för om inte krigsmaskineriet har ett finger med i spelet, kanske till och med hela handen. Den galne och blinde multisaxofonisten Roland Kirk dånar i stereon ut över de närmaste bilisterna och jag ser hur de biter ihop tänderna, böjer sig framåt över ratten för att mildra chocken när tonkaskaderna får deras plåthögar att vibrera. Förvånat stirrar dom på den fluoriserade ambulansen, som med bakdörrarna på vid gavel i halsbrytande manövrar och med blinkljuset i full aktion, kastar sig fram genom halvmörkret. - Det är så här man ska uppleva den moderna tekniken, tecknar jag på dövstumspråket till Berit, som tankfullt nickar åt en liten klarblå sportbil som envisas med att vilja köra om. Föraren iförd en lika ljusblå störthjälm ur vilken en yvig mustasch hänger fram, ligger framåtlutad över signalhornet, men har inte en chans. Hans ilskna signaler slås tillbaka av Kirks saxar och når inte ens fram till våra stötdämpare. Vi vinkar glatt till honom, försöker att hetsa honom att göra ytterligare försök att köra om, men han ger upp och kasar bakåt i kön, troligtvis fortfarande tutande. Vi är på väg till stan. Sex kompletta gatustånd har vi med oss och det är med deras hjälp vi tänker sätta snurr på våra Ovalionin. Att efterfrågan är stor behöver vi inte betvivla. Aldrig har stadsborna varit så olyckliga som nu. Monotonin, stressen, statusjakten och ovanpå alltsammans dåliga tv-program, gör att man fullkomligt törstar efter verklighetsflykt. Idén med stånden är jag ganska stolt över, den är nämligen min. Jag har fått nog av resväska i det här sammanhanget. Den är för tung att släpa på och dessutom tror jag det är bra för affärerna att presentera varorna så tilltalande som möjligt. Därför har vi också tillverkat en liten trevlig förpackning i svart och rött, innehållande dels två Ovalionintabletter, dels en checklista för genomförandet av en statskupp. Förpackningen har åsamkat oss en hel del besvär, bara att vika ihop sjuttiofemtusen tog en hel del tid och kraft. Men nu är både förpackning och checklista inkalkylerade i försäljningspriset, så det är inget att hänga läpp för. Utan tvekan kommer det här materialet att ge oss en populär profil och det är värt mycket bara det. Att vi kommer att slå hårt just på checklistan är givet. Statskupper säljer. Berit har dragit upp benen under sig i soffan och slumrat till. Huvudet vilar mot ryggstödet och munnen är halvöppen. Jag hjälper henne till en lite bekvämare ställning och går sedan bort till bakkanten på taket för att pissa. Väluppfostrad som jag är ger jag dock först föraren av den närmaste bilen en klar och omisskänlig varningssignal genom att spotta tre gånger på hans vindruta. Det brukar räcka. ----- All sol och frisk luft ute i lägret har nära nog fått mig på fötter igen. Och det är man knappast betjänt av. Hälsa kan vara direkt skadlig, framförallt mentalt. Man klarar helt enkelt inte av att se eländet runt omkring sig. I en sjuk värld är det en klar fördel att själv vara sjuk om man vill klara sig. För att inte bli en avvikare, en icke anpassad, en som inte hänger med och ställer in sig i ledet. Fast jag gör mina små försök då och då. Dyker upp ur mitt mörka rike och stirrar med yrvakna, förvånade ögon ut över omgivningarna. Alltid med samma resultat. Jag blir yr, illamående och får flimmer. Och när jag inte längre står ut med detta tillstånd, tar jag på nytt några Ovalionin, och dyker snabbt ner i i det sköna, mjuka jämviktsläget igen, där det sjuka är friskt och det friska är sjukt. Visserligen brukar jag ibland fundera på dessa sakernas tillstånd, undra om det verkligen inte är något man kan göra för att ändra på nånting, om aldrig så lite, men samtidigt förstår jag att alla ansträngingar i den vägen redan på förhand är dömda att misslyckas. Det är helt enkelt inte meningen att man ska lyckas. Om inte ett under sker, förstås. Jag skakar av och låter dom sista dropparna stänka iväg mot vindrutan på den bakomvarande nu våldsamt slirande bilen. Därefter stoppar jag tillbaka den på sin plats cirka fyra decimeter ovanför sköterskerockens nederkant. Det är skönt här i skymningen. Draget kyler av min alltid heta kropp, torkar svetten i armhålorna, river runt mitt alltför feta hår, masserar tinningarna och låter mig sakta lyftas upp och bort över den ändlösa bilkön, bort över bergen, högt över molnen, upp mot solen och ut nånstans mitt i vintergatan. Men det är bara tabletterna som spelar mig spratt. Sjukare är jag inte än att jag förstår det. Det räcker gott som det är. - Sätt på Roland Kirk igen, ropar jag ner genom taltratten till dom som håller till inne i ambulansen och alltså närmast ansvariga för dom musikaliska grejorna. Och det sprakar och knastrar i de stora högtalarna, och ut vrålar en Jularbo-hambo. Dragspelet förpestar nejden med sina plågsamma övertoner. Jag hör ökenvargarna yla i fjärran och förstår dom så innerligt väl. Det måste vara ett ohyggligt lidande för öron som är så mycket känsligare än mina. Men det är också tecknet på att vi är framme vid första målet på vår färd. Och när jag vänder mig om ser jag också mycket riktigt ståltrådsstaketet framför oss. Säkert tre meter högt och när vi kommer närmare ser jag också taggtråden längst däruppe. Över det staketet klättrar bara dom mest hängivna, dom mest galna. Ambulansen stannar med ett ryck och hacka, spade, tänger och kofötter plockas raskt fram ur dess inre. Kommissarie Anders tar befälet och vi marscherar i samlad tropp de femtio metrarna fram till staketet. Efter ett par korta minuter är stängslet tillräckligt öppnat för att släppa igenom oss. Visserligen har sirenerna börjat ljuda på avstånd, men det har vi räknat med, så det är bara i sin ordning. Det kommer ändå att dröja ett bra tag innan vakterna har lokaliserat oss och då ska vi redan vara långt inne på området. Och helst ute igen också. Flickan som har hand om plastpåsen springer hastigt uppför trappan, hänger påsen på dörrkläppen, varefter vi kvickt som attan rusar tillbaka till ambulansen samma väg som vi har kommit. Jag dröjer mig dock kvar och vänder mig om just i skogsbrynet och ser upp mot plastpåsen som sakta gungar av och an i den stilla kvällsbrisen. - Ett jävla egendomligt uppdrag det här, säger jag för mig själv. Sirenerna ljuder ännu när kommissarie Anders sätter nyckeln i tändningslåset, varefter den fluoriserade ambulansen ilar bort i natten. © Lasse Collin 1971 This page is a part of www.lassecollin.se with The Red Wing Band / Jazz Pirates / Free jazz / C-jam / Collin ads / Me